Sökandet efter elementstenarna - Hans Olsson.net

Tar och Tife gick med raska steg bort från soldaterna som snabbt avverkade personer, vagnar
och kärror som de rasande effektivt sökte igenom. Tar ville inte börja springa för det skulle också
utan tvekan föra uppmärksamhet till dem. Tife muttrade när de gick i sicksack mellan en kärra
och några hästar. Eftersom soldaterna var så pass många behövde de inte stanna länge vid varje
person och vagn de undersökte så de knappade in, trots att Tar och Tife gick så fort de vågade
utan att springa.
Soldaterna verkade också veta vad de letade efter vilket var oroväckande så det tog dem inte
alls lång tid att halvera avståndet från det att Tar sett dem första gången. Han kastade en blick
över axeln och såg till sin belåtenhet att mannen med kulmage högljutt gormade på en soldat som
bryskt hoppat in i hans vagn och genomsökte den. Kulmagen verkade vilja göra sig förtjänt av
sina två guldmynt trots allt. Dessvärre hjälpte inte gormandet och soldaten som inte hittat något
hoppade alltför snart av vagnen och satte kurs mot nästa offer att undersöka. Tar och Tife trängde
sig förbi ytterligare några människor som stannat upp för att se vad som stod på. Men då ropade
någon på dem.
“Halt!” När Tar och Tife inte saktade in ropades några order ut och fem soldater kom snabbt
springande för att hinna ifatt dem. Tar visste att de skulle bli tvungna att slåss för livet för att
komma ur detta och han tyckte inte om oddsen. Det var bara fem soldater som närmade sig men
även om de lyckades hugga ner dem snabbt skulle resten av styrkan vara ifatt dem innan de hade
en chans att fly. Tife la armen på Tars som om hon läste hans tankar och de stannade till och
vände sig om med spelad förvåning.
“Halt sa jag!”, skrek en ilsken rödhårig soldat. Han hade en liten mustasch som spretade ilsket
i det röda ansiktet. “Varför stannade ni inte när jag ropade?”, frågade han hotfullt.
“Förlåt mig herrn men vi hörde er inte.” Tar böjde lätt på huvudet i hopp om att lugna
mannen.
“Stå still” röt den rödhårige som verkade föra befäl över gruppen. De fem soldaterna
omringade dem snabbt och riktade sina svärd mot dem. Tar insåg att det skulle vara hopplöst att
slåss. Om de överraskade soldaterna skulle de kanske hinna få ihjäl två eller tre, men då skulle
skadan redan vara skedd och resten skulle komma springande. Tar och Tife gjorde det enda de
kunde göra. De stod tysta och stilla i mitten av ringen med soldater.
“Sträck upp armarna så att vi kan visitera er”, kommenderade befälet. De gjorde som han sa
och en soldat klev in i ringen och började känna på Tars kläder. Soldaten hittade snabbt några av
50