Sökandet efter elementstenarna - Hans Olsson.net

nedtrampande eller ihjälhuggna innan hans tankar vändes åt Produs och hans farliga uppdrag.
Han hoppades innerligt att Produs och hans män skulle kunna utföra något som de själva inte
kunde på den här sidan av passet. Att skapa fruktan och tvivel bland de dravanska soldaterna.
Produs och hans män kunde höra stridslarmet på avstånd och Produs kände ett styng av svek fara
genom kroppen. Han ville vara där med sina män och slå tillbaks de dravanska hundarna, men
han visste att hans eget uppdrag var minst lika viktigt. Om de lyckades skulle de utföra storverk
mot fienden. Han gav tecken till männen att följa honom genom skogen och de smög sig tyst
fram genom träden. De hade för en liten stund sedan lämnat åsen och de män som skulle försvara
den. Han hoppades att de dravanska soldaterna inte skulle komma den här vägen än, men han
visste att det var önsketänkande och den lyxen kunde han inte unna sig just nu. De rörde sig tyst
längre in i skogen, bort från passet och nordöst om åsen. På det sättet skulle de göra en
kringgående rörelse runt de eventuella fiender som skulle försöka ta sig igenom den här vägen
och anfalla deras egen armé i ryggen.
Efter drygt en timmes marsch i den täta skogen vände de återigen norrut och de marscherade
mellan stenar och runt stora träd som var täckta med tjocka lager av grön mossa. Solens strålar
strilade igenom lövverket och trots att de bar läderrustningar och ringbrynjor var det svalt och
skönt i Faroiskogen. De hade bara lättare rustningar på sig för att kunna röra sig smidigt.
Samtidigt var de tungt beväpnade med svärd, yxor och knivar som hängde i deras bälten och på
sidan av deras höfter. De marscherade fort i täta led där skogen tillät det och annars gick de på
gåsmarsch i ett långt led.
Det tog dem ytterligare tre timmar att komma fram till skogsbrynet i norr och då hade solen
börjat sjunka ner på himlen ytterligare och molnen var nu svagt lila när solen började försvinna
bakom träden. En svag bris fick det att prassla i lövträden. Här skulle de vänta tills det blev
tillräckligt mörkt. De satt utspridda och åt under tystnad medan de väntade. Ibland samtalade de
viskandes till varandra men oftast använde de korta tecken eller nickade bara mot varandra. Allt
för att inte röja deras position och uppsåt.
När skymningen föll tog de fram sina packningar och bytte hastigt om till de dravanska
uniformerna de lyckats lägga beslag på när de blivit anfallna under deras marsch till Vargpasset.
De väntade ytterligare en timme innan de gav sig iväg ut på Ravaslätten. De kunde trots det stora
avståndet se eldarna från det enorma lägret som utgjorde basen för den dravanska armén.
236