Sökandet efter elementstenarna - Hans Olsson.net

medan han utmanande mötte Tars blick, sedan lugnade han ner sig något.
”Det var inte min avsikt att sätta er i den här situationen, men nu är vi här. Dessutom hade det
knappast spelat någon roll om du var ensam i går natt eller inte”, tillade han och nickade
menande mot Tife. ”Så sluta beskyll varandra. Det som har hänt har hänt och nu får vi göra det
bästa av situationen.
Jag tog kontakt med Tife för en vecka sen ungefär och gav henne samma uppdrag som jag
gav dig. Vid den tidpunkten brådskade det inte lika mycket att få tag på den blå stenen. Men
sedan hörde jag ingenting från Tife och kort därpå fick jag höra att stenen skulle flyttas. Därför
var jag tvungen att använda mig av dig inatt och det gick ju bra till slut. Vi är vid liv och vi har
stenen. Jag skulle säga att det gick synnerligen bra.”
”Så vad är det för sten egentligen? Vad riskerade vi livet för?” Tar slog frustrerat ut med
armarna.
”Låt mig visa er.”
Valgone stoppade genast handen innanför sina kläder och rotade runt medan han muttrade
något ohörbart. Sedan sken han upp och drog fram den klotrunda blå stenen. Den tycktes skimra i
ljusblått i hans handflata och det såg nästan ut som om det fanns något levande i den. Han räckte
över den till Tar.
”Den är magisk”, Valgone log slugt. "Försök att använda den.”
Tar gav honom en skeptisk blick men sedan blev han plötsligt nyfiken. Han hade bara hört
talats om magi och han visste ingenting om det. Visst fanns det gycklare som roade människor
med att trolla fram ägg ur tomma lådor, men han hade aldrig sett riktig magi. Han kunde
föreställa sig att magi kanske såg ut som den här stenen. Den släta ytan kändes varm och fuktig i
hans händer.
”Ge den ett försök”, uppmanade Valgone med ett svårtolkat leende på läpparna.
Tife reste på sig och sträckte på nacken för att se bättre vad som skulle hända.
Tar visste inte vad han skulle göra med stenen. Även om den var magisk så tyckte han nu att
det bara såg ut som en väldigt vacker sten. Han sneglade på de andras ansiktsuttryck och när han
såg deras förväntansfulla miner glömde han helt bort att han var arg på Valgone. Han gnuggade
försiktigt tummarna mot stenens kalla släta yta i hopp om att något skulle hända, men den bara
låg där i hans kupade händer. Han slöt ögonen och försökte se stenen framför sig. Han visste
fortfarande inte vad han skulle göra eller vad som kanske skulle hända så han kramade stenen
35