Sökandet efter elementstenarna - Hans Olsson.net

Tar rynkade på näsan åt stanken. Det påminde honom om borgen i Mosulwa, trots att den hade
varit förseglad tills de kom dit. Jholldo gick först nedför trappen och Tar fick en knuff i ryggen av
en vakt när han inte omedelbart började gå. Han satte fart och var snart ifatt den råttliknande
mannen. Trappan mynnade ut i en smal korridor med bastanta trädörrar på varje sida. Dörrarna
hade små gallerförsedda fönster i ögonhöjd, lagom för att släppa in lite av det svaga ljus som
oljelamporna gav ifrån sig där de satt i sina hållare med jämna mellanrum.
De gick längst bort i korridoren och den vek av i tvär vinkel mot höger. De följde den
ytterligare en stund tills de kom fram till en stor järnbeslagen ståldörr. Jholldo fiskade upp en stor
nyckelknippa som hängde utanför dörren och låste vant upp den. Den öppnades med ett klagande.
Innanför fanns ett litet fyrkantigt rum med en dörr på varje sida. Jholldo öppnade dörren till
vänster och gjorde en yvig inbjudande gest mot Tar. Tar gav honom en mörk blick men steg
sedan in i cellen.
När han kom in vände han sig om mot Jholldo och vakterna.
”Vad ska ni göra med mig?”, krävde han att få veta.
”Ah. Du har information som mästaren vill ha”, han flinade stort.
”Han får alltid vad han vill ha, så jag föreslår att du samlar krafter här medan du funderar på
hur mycket informationen är värd för dig. Vi vill ju inte att du ska förlora din andra arm?”, tillade
han med ett hånskratt.
Tar kokade av ilska inombords men sedan fick han en idé.
”När den venloriska armén kommer hit kommer allt erat arbete att ha varit förgäves. De
kommer att genomföra det straff du dömdes till i Argovona, och jag tvivlar på att du kan slingra
dig ur då.”
Jholldo gav Tar en överlägsen blick medan han rätade på sig.
”Där tar du fel. Den venloriska armén utkämpar nu sitt livs strid i Vargpasset mellan
Faroiskogen och Angimal. Du förstår, mästaren förutsåg att de skulle välja den platsen att
försvara, men det kommer att bli deras död. När de inser att de inte längre kan hålla passet
kommer det vara för sent och då kommer de bli dödade till sista man. Inklusive slynan Kellar
som tror att han kan bestämma över vem som är fri och vem som inte är det. Vår armé är mer än
tre gånger så stor och trots att det är lättare att försvara ett smalt pass så har de inte det övertaget
de tror att de har. Mästaren har skickat efter förstärkningar och de borde vara framme vilken dag
som helst nu. Det rör sig om timmar, sedan är den venloriska armén ett minne blott.”
270