Sökandet efter elementstenarna - Hans Olsson.net

dödens stup. Sedan blev allt svart.
När han slog upp ögonen låg han i en stor vagn med tak av tyg och det rytmiska gungandet fick
honom att må illa. Han satte sig kapprakt upp när han kom ihåg striden men den snabba rörelsen
fick hans huvud att snurra så han sjönk ner igen. Han såg en suddig gestalt i vagnen. Han kunde
inte fokusera blicken ordentligt. När han vände på huvudet såg han att hans högerarm hade ett
stort bandage där såret var och han insåg att han måste blivit räddad efter att han kollapsat.
Han blundade en kort stund för att bli kvitt illamåendet och yrseln och sedan satte han sig
försiktigt upp igen. När han nu tittade runt i vagnen såg han att det var Produs som satt på en liten
bänk en bit bort. Han såg bister ut när han mötte Kellars blick.
”Vi var rädda att du inte skulle överleva natten”, sa han kort.
Kellar försökte säga något men han var så torr i munnen att han inte fick fram ett ljud. Produs
förstod det och hämtade snabbt en flaska med vatten åt kungen. Kellar drack girigt ett par klunkar
men fick lugna ner sig för att inte kräkas upp allt igen. Han svalde ett par klunkar till och sedan
kände han sig något bättre.
”Vad var det som hände? Jag hörde en strid någonstans och när jag kom ur mitt tält blev jag
överfallen av fem män. Jag tror jag lyckades döda dem. Var det fler?” Han svepte oroligt med
blicken i vagnen.
Produs stirrade på honom med en bekymrad blick.
”Vi blev anfallna under natten. Det var en liten styrka, kanske hundra man ungefär. Det var en
spaningsgrupp för den dravanska armén. Problemet var att vi blev fullständigt överrumplade av
dem. De lyckades på något sätt döda våra vaktposter och sedan smyga sig obemärkt in i vårt läger
utan att någon märkte något. När de väl började döda våra män som låg och sov tog det alltför
lång tid innan någon hann förstå vad som var på gång och när vi väl gjorde det var alla så
förvirrade att de högg mot allt som rörde sig. Vi förlorade närmare femhundra man i natt.”
Kellar stirrade häpet på den bistra mannen framför honom.
”Femhundra? Hur kunde det hända?”
”Förvirringen som jag sa. Våra egna soldater högg ner varandra innan de förstod vilken den
riktiga fienden var. Vi lyckades till slut samla ihop oss så pass mycket att vi kunde slå tillbaka,
och då var de andra chanslösa. Vi lyckades döda nästan alla fiender när de försökte fly.”
”Nästan?”
207