Sökandet efter elementstenarna - Hans Olsson.net

över. De hade bara ett tiotal meter kvar till den andra stranden när något stort slog i vattnet till
vänster om dem. Vattnet krusades när en stor avlång kropp snabbt kom simmande mot dem. De
började springa i panik men märkte förfärat att de inte skulle hinna fram till stranden innan
varelsen var ikapp dem. De drog sina vapen och stirrade skräckslagna på krusningen som
närmade sig.
”Rör på er”, skrek Gland samtidigt som han ställde sig framför dem som en sköld för att möta
varelsen.
De tvekade inte utan började genast vada mot den dyiga stranden och säkerheten samtidigt
som Gland backade med svärdet redo. Gland vrålade plötsligt och stötte med all kraft svärdet rakt
ned i vattnet. Han träffade varelsen som skakade på sig för att bli av med den plötsliga smärtan.
Vattnet piskades upp runt omkring dem så att de inte kunde se någonting för en kort stund. När
fontänen skingrades såg de Gland tappa balansen och han försvann under vattenytan. Faris skrek
till i panik när han försvann, men han dök upp nästan genast igen igen. Vattnet dröp om den
väldige mannen. Gland var genast på fötterna och stötte ursinnigt svärdet i vattnet. Varelsen
skakade återigen på sig och de kunde se en lång fjällig svans med taggar piska fram och tillbaka.
Den backade långsamt undan för att undkomma Glands hugg. De kunde se dess gula ögon stirra
hotfullt på dem alldeles under vattenytan. Monstret sprattlade till våldsamt en sista gång. Sedan
dök den och försvann i det svarta vattnet. De såg krusningarna försvinna bort i träsket igen.
De kom flämtande upp på den dyiga stranden. När de försäkrat sig om att varelsen var
försvunnen dunkade de Gland i ryggen. Faris kramade hans ben så hårt att de trodde hon aldrig
skulle släppa. Gland klappade henne lugnande på huvudet och försäkrade henne om att allt var
bra. Då först släppte hon hans ben och tryckte Väs till sitt bröst. De var tacksamma över att det
hade gått bra ändå, men nu var de ännu mer nervösa för träsket och dess invånare.
Det började mörkna och en tät dimma sänkte sig över träsket. De beslöt sig för att så snabbt
som möjligt hitta någonstans att slå läger. De ville inte irra omkring här i kolmörker. Till slut
hittade de en liten kulle där ett ensamt knotigt träd kämpade för sin överlevnad. Där spände de
upp sina vindskydd efter att noggrant undersökt marken efter frätare. De hittade ingen ved så de
kunde inte göra upp eld men Valgone hittade en stor sten som han bar fram. Han satte sig på huk
bredvid den och lade händerna på stenen. Hans panna rynkades ihop medan han koncentrerade
sig. Stenen började efter en liten stund lysa med ett matt gul-grönt sken. Valgone satt kvar en
stund och hans ansikte var fastfruset av koncentration. När han slutade grymtade han belåtet.
164