Sökandet efter elementstenarna - Hans Olsson.net

att han kunde känna eldstenen, men han hade uppenbarligen haft fel. Känslan hade kommit så
plötsligt att han nästan hoppade till. Det var som Valgone hade sagt tidigare när han beskrev de
magiska spåren elementstenarna kunde lämna efter sig. Som att kliva utanför dörren en dag när
det var åska i luften. Känslan av att något var annorlunda var mycket svag, men den fanns ändå
där, som en knapp förnimbar känsla av att luften sprakade. De var nära eldstenen nu, det visste
han. En tanke slog honom.
”Varför kunde vi inte känna vattenstenen på samma sätt när vi hämtade den i Collcott?”
Frågan ekade mellan väggarna. Valgone strök sig över kinden medan han funderade.
”Det kunde ni nog, fast antagligen var ni för uppstressade för att märka det. Dessutom hade
den inte varit ensam lika länge som den här elementstenen.” Valgone tystnade och vände sig
sedan mot dörren igen. Tar tänkte fråga något mer men han fick väl vara nöjd med svaret. Han
orkade inte käbbla om det nu. Han kunde fråga mer senare när de var ute ur borgen och det
fördömda träsket.
Dörren var låst och det ekade kusligt när Gland gång på gång satte axeln mot den när han
försökte trycka upp den. Tar lyckades dyrka upp det stora låset och dörren svängde upp med ett
gnisslande. En liten mörk spiraltrappa ledde nedåt i mörkret och de insåg att de hade hittat vägen
ner till fängelsehålorna.
En unken instängd doft slog emot dem när de började gå nedför trappan. När de kom ner stod
de framför ytterligare en lång korridor men denna kantades av fängelseceller. De flesta var låsta
medan några stod öppna och tomma. I somliga såg de skelett efter människor som förtvivlat
sträckte ut händerna genom gallret eller som satt hopsjunkna i hörnen. De höll blicken fästade
rakt fram istället för att titta på de bedrövliga skepnaderna i cellerna. Gland och Tife ryckte till
när de också började känna stenen och de log fånigt när den varma pirrande känslan spred sig i
deras kroppar. De var mycket nära nu. De var för upptagna och upprymda för att höra det svaga
klickandet när en golvplatta sjönk ner någon centimeter i golvet under deras tyngd.
Korridoren tycktes sträcka sig oändligt långt in i mörkret och det verkade inte finnas någon
ände på cellerna och misären som en gång i tiden utspelats här. De gick en kort bit till och
stannade sedan framför en liten stängd dörr. En liten rostig tittlucka mitt på dörren vittnade om att
de hade förvarat farliga fångar här. De öppnade dörren och klev in i ett litet rum. Ett skelett låg på
mage på marken med händerna utsträckta framför sig som om han bad någon att skona hans liv.
De försökte att inte bry sig om det. Istället samlades de vid den bortre väggen i den lilla cellen.
176