Sökandet efter elementstenarna - Hans Olsson.net

Soldaten darrade när han vände sig om och nickade matt. Valgone lät fortfarande sin magi
sippra in i den stackars mannen och vid det här laget skulle han göra vad som helst för att få
undkomma den skrämmande skepnaden som följde honom.
”Andra till höger.” Valgone pekade på en dörr längre fram och soldaten började nästan
springa av lättnad över att veta vart han skulle igen.
Ytterligare en trappa dolde sig bakom dörren och den ledde nedåt så långt de kunde se. När
de äntligen nådde foten av trappan ringlade en korridor framför dem in i mörkret. De fortsatte in i
templet med lyktans sken som enda vägledning. Valgone fortsatte att påverka soldaten med magi
och han var nu så vettskrämd att han nästan stapplade där han gick framför Valgone. Soldaten var
gång på gång tvungen att snegla på Valgone för att veta vilken väg han skulle ta genom de
ringlande korridorerna och de otaliga dörrarna under vattentemplet och detta gjorde honom bara
mer skrämd.
Det kändes som de gått i en evighet men till slut kom de fram till en stor välvd trädörr som
lätt svängde upp när de tryckte på den. Innanför fanns ett stort helt runt rum och efter väggarna
stod ett par bänkar uppställda. I mitten av kupoltaket fanns vackra mönster och symboler
utsnidade. Några symboler föreställde elementens dans med varandra. Andra föreställde magiska
föremål och varelser. Med jämna mellanrum på väggarna satt små vita kristaller i små
urholkningar. Valgone plockade ner en och den sken genast upp och gav ifrån sig ett starkt vitt
ljus när hans magi vidrörde den. I mitten av rummet fanns en stenpiedestal som reste sig en dryg
meter över golvet. Den hade vackra symboler utsirad på sidorna och den hade en gång i tiden
varit täckt av ädelstenar, men dessa hade blivit bortplockade nu. Valgone trodde inte att det var
plundrare som tagit ädelstenarna, men det spelade hur som helst ingen roll.
Han kände en ilning längs ryggraden av upphetsning, han skulle äntligen få veta om han hade
rätt om Rajanies gömställe och vart ledtråden till eldstenen skulle leda.
Han vände sig mot soldaten som var likblek i ansiktet.
”Vänta här utanför. Låt inte någon komma in förrän jag är klar här, förstått?”
Soldaten nickade så ivrigt att Valgone trodde han skulle tappa huvudet och sedan försvann
han lättat ut genom den stora dörren och drog försiktigt igen den efter sig.
Valgone stirrade belåtet efter soldaten. Han skulle hålla vakt tills Valgone var klar, men han
var ändå tvungen att skynda sig. Soldaten vid ingången kunde vid det här laget ha anat oråd och
rapporterat till något av sina befäl.
95