Sökandet efter elementstenarna - Hans Olsson.net

Vakterna fumlade med inspektionen. Tar och Tife såg hur den tjocka mannen med kärran
gormade åt vakterna, vilt fäktande med armarna i luften. En tunna från vagnen hade ramlat ut och
gått sönder. Nu låg det mängder med fina tyger på marken som blev våta i regnet. Folk bakom
dem började ropa att de skulle skynda på. De ville få komma in i staden så att de kunde söka
skydd för duggregnet, istället för att stå ute och huttra. Vakterna blev stressade och viftade otåligt
in folk istället för att syna dem. Gland och Faris kom gående och den väldige mannen nickade
kort när han ställde sig bredvid Tar och Tife.
Ett par minuter senare kom Casha och anslöt sig till dem.
”Det där gick ju bra”, sa Casha muntert. ”Vad gör vi nu?”
”Jag föreslår att vi tar in på ett värdshus och hyr några rum.” Tar nickade in mot staden. ”Och
kanske får oss lite att äta”, tillade han.
De gick en bit på huvudgatan som kantades av hus i alla möjliga utformningar medan de
kryssade fram mellan människor. Här fanns allt möjligt folk som myllrade fram och tillbaka.
Längst huvudgatan låg affärer där övervåningarna utgjorde bostadshus åt människorna. I regnet
såg husen ut som grå klossar utspridda utefter gatan där de gick. Argovona kändes olikt Collcott,
fast ändå inte. Gatorna var konstruerade på ungefär samma sätt, som ekrarna i ett hjul där de
ledde ut från stadskärnan. Den påtagligaste skillnaden Tar kunde se var avsaknaden av vatten. Det
var givetvis inte konstigt eftersom Argovona inte låg vid någon större sjö som Collcott gjorde. På
vissa av torgen de passerade fanns brunnar istället för de många dammar och fontäner som fanns i
Collcott. Trots att det trista vädret för tillfället gjorde Argovona till en gråare stad än den
egentligen var så tyckte Tar att den kändes trevlig. Kanske mer funktionell än vad Collcott var.
Det var nog brunnarna som gjorde det. Eftersom de inte hade kanalerna var de tvungna att hämta
vatten från jordens djup istället.
Han studerade en brunn de gick förbi. Den var nästan ett konstverk. Byggd av tusentals
mindre slipade stenar med ett vackert utsirat stentak längst upp. Regnvattnet rann i strilar från det
lilla taket ner på marken vilket förstörde intrycket något. Tar konstaterade att stadens skönhet inte
var olik Collcotts alls. Den var bara annorlunda. Han slog bort tankarna och försökte fokusera på
deras uppdrag istället. En idé började ta form i hans huvud.
Från huvudgatan som snirklade sig in mot stadens hjärta löpte ett antal mindre gator mellan
husen. Vissa var nästan lika stora som huvudgatan, stenlagda och ledde till andra stadsdelar
medan andra inte var mer än gränder som antingen slutade tvärt eller mynnade ut på någon
102