Sökandet efter elementstenarna - Hans Olsson.net

simpel tjuv? Det måste finnas andra som var villiga att ta det uppdraget.”
”Det intresserade mig”, svarade han kort. Tar stirrade ilsket på honom och tänkte precis säga
något då Tasrun fortsatte.
”Vi är inte så olika du och jag, Tar Zakuli. Hur många värdefulla saker har du stulit utan att
bli tillfångatagen? Vad gör du när du lyckas komma över något som ingen trodde skulle vara
möjligt att stjäla? Jag tror du gör det för spänningen mer än behovet av rikedomen. Jag känner
likadant förstår du. Det finns inte mycket som är en utmaning för mig. När Chratunga kontaktade
mig lät det intressant. Så jag antog hans uppdrag och jag måste säga att jag var förvånad när ni
gav er in i Sulwaträsket. Jag hade inte varit där tidigare men det är ett ogästvänligt ställe och när
jag förstod att det var dit ni skulle så blev jag faktiskt förvånad. Du kanske skulle kunna erbjuda
mig någon utmaning…”
Tasrun avslutade inte meningen och Tar kände sig plötsligt matt. Dels för att Tar förstod
precis vad Tasrun pratade om. Han hade själv ingen användning för rikedomar längre. Om han
behövde något kunde han stjäla pengar mitt framför människors ögon utan att de märkte något.
Han gjorde det mer för spänningen än för något annat. Att bryta sig in i ett hus om natten och
sedan hålla sig dold i skuggorna för att undvika eventuella vakter medan hjärtat bultade högt av
spänning och adrenalinet som pumpade runt i hans ådror fick honom att känna sig levande. När
han hade varit på teater med Tife hade han känt sig likadant. Det var en bra plan de hade satt i
verket och den hade verkligen gett utdelning när de länsat fickorna på de panikslagna
människorna som flydde från råttorna.
Men det var inte det som skrämde honom med Tasrun, det var det sista han sagt; ”Du kanske
skulle kunna erbjuda mig någon utmaning…” Tar förstod och han kände sig skamsen när insikten
vällde över honom. Tasrun var besviken över att Tar blivit fångad så lätt. Det skrämde Tar men
samtidigt kände han ofrivilligt ett stygn av medlidande för mannen. Han hade svårt att tänka sig
vad han själv skulle göra om det inte längre fanns något att stjäla, ingen spänning i livet. Han
saknade plötsligt sina kamrater som han knappt kände. Till och med Valgones sällskap skulle
vara trevligt nu och han saknade mannen med den rynkiga hjässan. Han saknade också Gland och
hans bryska sätt och hur han på ett ögonblick blev öm och vänlig mot Faris. De stod verkligen i
kontrast till varandra, den jättelika grova mannen och den lilla späda blonda flickan med sin
tygkatt tätt tryckt mot kroppen. Mest av allt saknade han Tife. Han visste inte varför men hennes
sällskap fick honom att känna sig mer som sig själv. Han misstänkte att det var sällskapet av en
263