Sökandet efter elementstenarna - Hans Olsson.net

av smärta. Knakningarna spred sig sedan olidligt långsamt uppåt i kroppen på honom. Det lät
som flera tusen pinnar knäcktes på en och samma gång. Vår fånge sjönk ner på marken medan
knakningarna fortsatte. När de kom upp till skrevet låg han och skakade och vi trodde han skulle
svimma, men det gjorde han inte. Han kunde inte. Sedan började händerna knaka. Det spred sig
ända upp till axlarna innan det slutligen tystnade där. Soldatens ansikte var vid det här laget så
förvridet av smärta och ångest att vi inte kände igen honom som den man vi hittat en timme
tidigare. Sedan började han kräkas. Han spydde upp delar av sin mage.
Har ni någonsin sett någon spy upp sin magsäck? Hela hans innanmäte var sönderbränt. Kokt.
Till slut hörde vi några snabba knak från nacken och runt huvudet och sedan var han död. Jag
kände på mannen där han låg på marken. Han var mjuk som en säck stoppad med dun. Vartenda
ben i kroppen på honom var krossat. Jag kan faktiskt inte säga att jag kände medlidande med
honom efter vad vi sett tidigare, men något så ohyggligt har jag aldrig sett.”
Han betraktade Tar och Tife som vid det här laget var bleka i ansiktet. De var mållösa.
“Sedan atobterade jag pappa” sa Faris glatt där hon satt i Tifes knä och klappade Väs på
huvudet.
“Adopterade” rättade Galof henne nästan tankspritt.
Faris plutade med läpparna åt honom men sa inget. Istället kände hon på flätan som Tife gjort
och en salig min spred sig över det lilla ansiktet. Hon vände sig om i Tifes knä och gav henne en
spontan kram.
”Vem är du flicka lilla?” Tife skakade bedrövat på huvudet. Inte av rädsla utan av medlidande
för vad flickan hade varit tvungen att uppleva.
”Jag är Faris.” Hon ryckte på axlarna åt frågan.
”Nu vill jag veta vilka ni är. Talade ni sanning förut?” Gland höjde ögonbrynen och såg
undrande på dem.
Tar såg på Tife och hon ryckte på axlarna. Tar började berätta om stölden om i Collcott. Hur
de hade fått hjälp att fly av Valgone och till slut deras nya uppdrag; att ta sig till Argovona för att
varna kungen för det annalkande kriget. Han valde medvetet att utelämna en hel del detaljer, som
att han för ett ögonblick hade tvivlat på Tife när hon försvann i Collcott, eller att sökandet efter
dem verkat mycket större än vad de berättat. Tar visste inte om han kunde lita på mannen. Han
var skeptisk till att den jättelika generalen tog order av en liten flicka. Han funderade på om det
var en list för att i slutändan skada honom och Tife. Av någon anledning trodde han inte det, han
67