Sökandet efter elementstenarna - Hans Olsson.net

Tar blängde på mannen, men han visste att han var slagen. Det kändes så fånigt att han nästan
fått sätta livet till för en leksaks skull. De andra klappade honom uppmuntrande på axeln och bad
honom istället fortsätta med sin berättelse.
Tar berättade hur Tasrun tagit honom till fånga och hur han fört honom till Collcott. Han
fortsatte berätta hur han hade flytt från fängelsehålan och dödat Chratunga. När han väl tagit sig
ur slottet på natten hade han stulit hästar och vapen. Fängelsehålan hade fungerat bra som
gömställe. Tar rös när han berättade om känslan att sitta där och trycka medan alla vakter i slottet
var på jakt efter honom. När han tagit sig ut begav han sig västerut för att träffa Casha så han
kunde få hjälp att befria sina vänner i Mosulwa. Han visste ju att Casha förmodligen skulle vara i
Vargpasset.
Kellar höjde på ögonbrynen när Tar tystnade.
”Så Chratunga är död?”
”Ja, jag dödade honom själv.” Tar lät helt neutral på rösten.
”Om han är död så har du precis löst så gott som alla våra problem. Nu behöver vi inte oroa
oss för Chratunga igen, eller Dravanu. Deras armé är död och deras ledare är död. Allt vi behöver
göra nu är att skicka dit en mindre styrka för att se till så att kung Stogack eller någon annan inte
planerar något så idiotiskt som ett krig igen.” Kellar dunkade Tar i ryggen med ett stort flin på
läpparna.
”Det var sannerligen inte dåligt Tar.”
Sedan berättade Tife hur de lyckats lista ut vart jordstenen fanns gömd och hur de hade tyglat
gräset med blåelden. När hon var klar såg hon att Tar log igen. Hon tyckte om hans leende.
”Det var inte dåligt det heller”, sa han bara.
En soldat öppnade tältfliken och släppte in en smal strimma ljus. Han ställde sig i givakt tills
Produs vänligt men bestämt sa åt honom.
”Kom till saken soldat.”
”Ers höghet. Vi har inte funnit några spår efter Trapenner. Möjligheten finns att han blev
sönderbränd av elden under striden, men vi har inte hittat några spår, varken utrustning eller
någon kropp.”
”Det är bra, tack.” Kellar gned sig fundersamt på hakan. ”Var det något mer?”, tillade han när
han såg att soldaten stod kvar.
303