Sökandet efter elementstenarna - Hans Olsson.net

”Jag vet inte vart den här kloaken leder, men det är vår bästa chans nu. Jag vet inte hur de
byggde borgar för flera hundra år sedan men det är inte orimligt att anta att de ville ha ut
avföringen ur borgen. Alltså måste den här tunneln leda ut någonstans.”
De andra höll med, kloaken kanske inte ledde någonstans men de var tvungna att försöka. De
hade inget val. Tife oroade sig för att behöva krypa runt i avföring men så slog det henne att
borgen stått tom och under träsket under flera hundra år så det kunde inte finnas något kvar. Hon
undrade plötsligt vart kloaken skulle leda, de var ju under träsket. Hade de ens en möjlighet att ta
sig ut? Var kloaken verkligen ett bättre alternativ än att försöka gräva sig igenom rasmassorna?
Hon slog bort tankarna och fokuserade istället på uppgiften de hade framför sig. Tunneln var
deras enda hopp för tillfället.
Valgone kröp först med facklan fladdrande framför sig. Sedan kom Faris och Tife och sist
Gland som fick åla sig fram. Han grymtade och svor när han gång på gång slog i huvudet i taket
eller fick ta spjärn mot tunnelns väggar för att pressa sig framåt, men det gick förvånansvärt lätt
ändå. De kröp på det sättet en lång stund, men efter ett tag vidgade sig kloaken något och snart
kunde till och med Gland krypa istället för att åla.
Tunneln sluttade svagt nedåt. Tife vad både glad och orolig över tunneln. Det var skönt att
inte längre behöva känna sig helt instängd som de gjort i fängelsehålan, men å andra sidan ville
de ju uppåt, inte längre ned under marken.
Tunneln vidgades gradvis och blev allt större och till slut kunde de stå nästan raka i den.
Gland fick stå dubbelvikt men det var skönt att kunna sträcka ut benen och armarna något. De
gick ytterligare ett par minuter innan de kom fram till en avlång vattenpöl som luktade unket.
Vattnet var inte igenväxt utan bara hotfullt svart. De stannade förbryllat och tittade på vattnet
framför dem. Det sträckte sig så långt fram de kunde se. Allteftersom sluttningen tilltog blev
vattennivån högre. Snart hade de vatten ända upp till knäna och fick vada fram. De märkte snart
att taket i tunneln tycktes sänka sig mot dem, kloaken blev snabbt brantare. De närmade sig
kloakens slut där den förhoppningsvis skulle mynna ut i träsket, långt under marknivån på botten
av någon av de dammar de undvikit tidigare. De förstod inte varför vattnet slutade så tvärt som
det gjorde men Valgone förklarade att det inte kunde tränga längre in, det var ett vattenlås de stod
framför.
De blev glada över att ha hittat en väg ut, men sedan insåg de att de skulle bli tvungna att
simma ut. Dels så långt som tunneln sträckte sig, och sedan ända vägen upp till ytan. De visste
190