Sökandet efter elementstenarna - Hans Olsson.net

lick på Narim innan han tog till orda.
”Vi bör ge oss iväg snart. Vi försöker öka takten idag så att vi är nästan framme vid Argovona
innan vi slår läger. Då bör vi kunna rida in i staden på förmiddagen imorgon. Det ger oss gott om
tid att köpa nya kläder och att hitta någonstans att bo där det inte finns frågvisa soldater ur den
venloriska armén. Vi vet inte om vi kommer bli igenkända av någon men ju mindre risker vi tar
desto bättre.” Gland tvinnade tankfullt mustaschen med ena handen.
Ingen hade något att invända utan alla nickade instämmande.
De packade ihop sina saker, släckte lägerelden med jord och försökte sopa igen sina spår så
gott det gick. Sedan satt de upp på hästarna och gav sig av. Morgonen var, till skillnad från
gårdagen, grådaskig och stora moln bolmade upp sig ovanför dem på himlen. De var blygrå och
de drog kapporna tätare omkring sig utifall det skulle bli regn.
De red som de gjort dagen innan, två och två i bredd om det var möjligt och när inte det gick
så red de i en rad.
Tife red ifatt Tar på ett ställe där skogen glesnade upp lite och där de lätt kunde rida i bredd.
”Vad hände inatt egentligen? Narim hade en rejäl fläskläpp.” Tife knyckte med huvudet mot
Narim som red en bit framför dem inblandad i ett samtal med en av desertörerna som hette Farb.
Tar vände på huvudet och såg på henne med en glimt i ögonen. Tife hade svårt att tolka den
men beslöt sig för att Tar helt enkelt var nöjd.
”Jag sover inte så djupt. Jag vaknade av att någon smög runt i lägret och jag tänkte till en
början inte så noga på det eftersom det säkert bara var vaktbyte. Men så fick jag se att det var
Narim och att han stod i utkanten av gläntan och stirrade på dig. Jag tror inte han är en sån som
våldför sig på kvinnor men jag tyckte inte om hans blick. Vi har nog med bekymmer som det är
så jag bestämde mig för att prata med honom. När jag gick bort till honom låtsades han som om
det regnade men när jag frågade vad han höll på med blev han tyst. Hur som helst så frågade han
om vi var ett par och jag sa att det var vi inte. Då flinade han brett och sa att han minsann skulle
få dig med eller utan ditt medgivande. Jag tyckte inte det var en bra idé så jag försökte övertala
honom att låta bli. Det ena ledde till det andra och jag var tvungen att slå vett i honom. Gland
kom gående kort därefter. Han hade sett allting och han pratade allvar, ganska länge måste jag
tillägga, med Narim som stod och skämdes. Själv gick jag och lade mig igen.”
Tife visste inte riktigt hur hon skulle reagera. Hon hade inte alls tänkt på att hon var en ensam
kvinna med sju främmande män, sex främmande män om man räknade bort Tar. Hon blev arg på
76