Sökandet efter elementstenarna - Hans Olsson.net

Det var Faris som räddade honom. När de båda borgalerna triumferande höjde sina vapen för
att utfärda dödsstöten på Gland och Casha som låg utslagna på marken exploderade den grå
dagern i en blå blixt. Faris stod med uttryckslös min ett par meter ifrån dem och såg likgiltigt på
när blixten klöv den ena borgalen på mitten. Han föll ihop i en blodig hög. Innan han dog
försökte han krafsande få fatt i sina ben som låg bredvid honom. Det ryckte krampaktigt i dem.
Borgalen nådde inte sina ben. När han drog sitt sista andetag åkte ögonen upp i huvudet så att
bara vitorna syntes. Faris hade händerna uträckta framför sig och i handflatorna sprakade en blå
eld. Den virvlade och dansade i hennes små händer och det såg ut som den längtade efter att bli
utsläppt. Att få smaka blod. Den sista borgalen tittade häpet upp i samma stund som krusningen
genomfor honom. Ytterligare en blå blixt lyste upp den grådaskiga skogen och slet av hans ena
arm. Borgalen tog ett par stapplande steg framåt mot Faris när en tredje blixt slog in i huvudet på
honom. Det exploderade i en blodig fontän. Benbitar och hjärnsubstans regnade ner omkring dem
och stänkte på träden som stod i närheten. Faris föll utmattad ner på marken och började snyfta.
Det blev tyst i skogen.
Förutom Faris snyftningar och ett plågsamt stön från Gland hördes bara regnets trummande
mot lövtaket ovanför dem. Död och elände förkunnade det.
Tar och Tife som skräckslaget bevittnat striden hade maktlösa sett på när borgalerna kastat undan
de fyra soldaterna som om de vore trasdockor. De hade inte haft en chans att hinna fram till dem
men den lilla flickan hade på något sätt räddat dem. Bilden av den blå blixten virvlade fortfarande
runt på deras näthinnor och de hade betydligt mer respekt för henne nu än de haft innan. Hon
hade sannerligen någon sorts förmåga som de inte förstod sig på, men de hade förmodligen henne
att tacka för att de levde.
De hittade snabbt lite rent tyg i deras packningar och förband Cashas arm. Såret var djupt och
otäckt men det verkade inte som om armen var bruten. Han skulle klara sig med endast en
ömmande arm. Gland hade förmodligen brutit ett revben och de fick under protester hjälpa
honom upp och förbinda hans bröstkorg. När de samlat sig något satte de sig ner på en filt som
Tife hittat i deras packning.
”Vad var det där för monster?” Gland var bister och han masserade försiktigt sin bröstkorg
med ena handen.
”Det var borgaler. Silan försökte varna oss.” Casha skakade bedrövat på huvudet.
84