Sökandet efter elementstenarna - Hans Olsson.net

se hur den reflekterade spegelbilden av det svarta vattnet från kanalen. Han stoppade snabbt ned
den i sin egen ficka. Sedan kravlade han sig upp på fötterna och hjälpte Tife upp
”Vi måste fly.”
Tife nickade matt till svar och sedan började de springa bort från slottet. De hann inte ta mer
än ett tiotal steg innan slottsmuren höjde sig över dem. I paniken hade Tar helt glömt bort att han
klättrat över den tidigare under natten. Utan att tveka drog han snabbt loss änterhaken som
fortfarande hängde vid hans bälte och kastade klumpigt iväg den över muren. Tyngden av de
blöta kläderna fick honom att missbedöma avståndet så första kastet misslyckades. Han svor högt
medan han halade in repet för att försöka igen. Bakom dem kunde de höra hur vakterna närmade
sig. Tar tog i ordentligt och änterhaken flög i en vid båge över muren. Han drog snabbt in det lösa
repet och konstaterade att det satt på plats. I ett enda vigt språng kastade han sig upp så högt han
kunde, sedan drog han sig snabbt upp till kanten av muren. Väl där uppe såg han att Tife var
precis bakom honom. Han räckte henne armen när hon kom så pass högt upp att hon nådde hans
hand. Tar höll sig fast så gott han kunde medan han drog upp kvinnan. I samma ögonblick som
Tife fick upp benen på muren slog en pil in i stenarna och splittrades. De kunde inte stanna kvar
här. De hoppade ned från den drygt fyra meter höga muren och landade hårt på stenbeläggningen
nedanför.
De sprang jämsides med kanalen men vek snart in på en tvärgata mellan de höga husen. Tars
plan var att ta sig till något av de otaliga gömställen han visste om i Collcott, men de var alla
långt ifrån slottet och de var båda trötta efter simturen i kanalen och ansträngningen att ta sig upp
på slottsmuren. När de nu sprang vidare mellan husen var de hela tiden tvungna att byta riktning
då de hörde soldater komma springande. Det verkade som om hela den dravanska armén sökte
efter dem. De svängde runt ytterligare ett hörn och tryckte sig flämtande mot väggen.
De hann knappt andas ut förrän en pil splittrades mot väggen mitt emot. Soldaterna var tätt
efter dem och de tvingades genast börja springa igen. Tar visste vart de var och vart de skulle,
men de var hela tiden tvungna att byta riktning. De kom längre och längre ifrån de gömställen
han visste om i staden. Här och var dinglade lyktor utanför dörrarna till husen men de var glest
utplacerade och Tar var tacksam över det skydd som mörkret gav dem. Det kändes som
soldaterna ringade in dem allt mer och över staden låg ett sorl av röster som skrek order till
varandra. Han bet ihop tänderna när de sprang vidare genom den mörka staden. Tife var precis
bakom honom.
29