Sökandet efter elementstenarna - Hans Olsson.net

och hans första tanke var att han på något sätt lyckats trassla in sig i en hästsadel. Sedan mindes
han att de gömt sadlarna där de lämnat hästarna och plötsligt fick han kalla kårar utmed
ryggraden. Han vände snabbt huvudet mot sin axel och såg att ett avlångt platt föremål låg där
som ett skydd. När han petade på föremålet ryckte det till och han såg med fasa att det var en
levande varelse. Han skrek till och försökte borsta bort den men då kände han klor tränga in i
köttet. Panikslagen och äcklad försökte han bända bort djuret men då borrade den bara in sina
klor djupare i honom och han stönade till av smärta. Klorna var dock inte det värsta. Under dess
platta kropp hade det börjat svida och bränna i skinnet och han insåg med en känsla av
desperation och vämjelse att varelsen hade börjat äta. Gland kom rusande för att se vad som stod
på och de andra anslöt sig yrvaket.
”Ta bort den!”, vrålade Tar.
När de såg paniken i hans blick och djuret på hans axel började de genast göra vad de kunde.
Gland tog tag i en kant av det läderartade djuret och försökte bända bort det men då Tar tjöt
av smärta när klorna trängde allt längre in i hans arm så släppte han taget.
”Håll upp hans arm”, sa Tife sammanbitet och drog sin långa dolk.
Gland gjorde som hon sa och tog ett kraftigt tag i Tars viftande arm och lyfte den uppåt
samtidigt som han bryskt tryckte ner Tar mot marken så han inte kunde röra sig. Tife såg benen
på varelsen som klöste sig in i Tar och började snabbt skära av dem. De var sega som läder men
till slut fick hon loss ett. Djuret gav ifrån sig ett pysande läte som att hon punkterat den, men
djuret släppte inte taget. Hon skar snabbt av de andra tre benen som den höll sig fast i Tars axel
med och den föll slappt ner på marken. Varelsen hävde lite på sig som att den kippade efter luft
men den slutade med ett gurglande läte när Tife stötte dolken i den.
Tar viftade fortfarande panikslaget med händerna för att försöka borsta bort det vidriga djuret
och det tog honom en stund att inse att det inte längre klamrade sig fast på hans axel. Gland drog
försiktigt ut benen som fortfarande satt i Tars kropp och han skrek av smärta när de krökta klorna
med hullingar lämnade hans axel.
Han hade fyra otäcka sår efter varelsens fyra ben men som tur var så var de inte så djupa.
Sedan upptäckte de såret på Tars axel där varelsen suttit. Tars kläder hade frätts bort ända in till
skinnet och han hade ett stort runt rödaktigt märke där djuret hade börjat äta. Huden hade små
bubblor här och där och det såg ut som han blivit brännskadad och det rann tunna rännilar med
blod från mängder med småsår. Tar var fortfarande skräckslagen men han bet ihop när de varsamt
152