Sökandet efter elementstenarna - Hans Olsson.net

kropp. Det kändes som att bli träffad av en slägga för varje slag som träffade. Ett par slag träffade
Tars brutna näsa och blodet forsade ner över hans ansikte. Smärtan var förblindande och han
famlade tafatt i luften för att försöka värja sig, men det var lönlöst. Flera hårda slag träffade
honom i magen och i sidan. Han skrek högt när ett revben ljudligt knäcktes och smärtan blixtrade
i honom. När han under ett ögonblick mötte Tasruns blick blev han stel av skräck.
I Tasruns rödstrimmiga ögon fanns ingen vrede, inget hämndbegär, ingen upphetsning. Där
fanns bara en mördande beslutsam likgiltighet. Tasrun fortsatte att misshandla honom en stund
och Tar började förlora medvetandet. Synfältet blev gradvis suddigare och snart såg han bara de
vissna träden runt omkring honom som i ett töcken. Stjärnor dansade runt framför hans ögon. Då
slutade Tasrun plötsligt.
”Förstår du nu?” Rösten lät avlägsen, som om den kom från en dröm som dröjde sig kvar
precis när man vaknar. ”Du är min fånge och jag genomför mina jobb till slutet.”
Tar visste med isande skräck att Tasrun hade rätt. Han kunde inte göra något åt det. Chratunga
skulle få tag i honom och då skulle misshandeln han precis råkat ut för kännas barmhärtig. Han
tänkte svära åt den långa mannen som stod böjd över honom, men istället svartnade det för
ögonen. Det barmhärtiga mörkret omslöt honom och han var inte längre vid medvetande när
Tasrun kastade upp honom på axeln och lugnt började gå genom skogen.
Kapitel 18
Tife satt lutad mot ett galler som utgjorde väggen i en cell med benen uppdragna under sig.
Huvudet dunkade och hon hade ont i kroppen efter att ha fått en del mindre stenar på sig när taket
rasade in. Gland hade kastat sig fram och slitit henne bakåt och räddat henne från att krossas
under stenarna med en hårsmån. Sedan hade de snabbt försökt få bort den värsta bråten så att de
skulle kunna se om Tar klarat sig men det var helt enkelt för mycket. De uppskattade att nästan
fem meter av taket hade rasat in av fällan och begravt en hel sektion av fängelsehålan i grus,
damm och stenblock. De skulle kunna gräva i flera dagar utan att komma igenom.
De var alla trötta och rödögda efter att inte ha sovit något sedan de lämnat träsket och hamnat
i borgen. Tife visste inte hur länge de varit här nere men det kändes som en evighet. De var också
oroliga för Tar och de visste inte om han klarat sig från att krossas eller inte, men mest var de
oroliga för att vara instängda i borgen utan en möjlighet att ta sig ut.
186