Sökandet efter elementstenarna - Hans Olsson.net

”Ja ers nåd. Några av soldaterna vi har tagit till fånga vill prata med er om just Trapenner. Vi
frågade dem om de visste vart han var och… ja det är nog bäst ni hör deras historia själva. Ska
jag hämta hit dem?”
Kellar nickade förbryllat på huvudet.
”Ja, hämta dem.”
Soldaten nickade, gjorde honnör och försvann genom tältfliken. Han kom tillbaks nästan
omedelbart med ett leende på läpparna.
”Ursäkta mig ers nåd, men jag tog mig friheten att ta in dem i lägret när vi hörde vad de hade
att berätta. Jag misstänkte att ni ville höra det också. Så de är redan här.”
Produs flinade mot mannen, det var en soldat i hans smak. Förmodligen en blivande sergeant
eller löjtnant.
”Bra jobbat”, var allt han sa men soldaten sken upp och sträckte på sig.
Strax därpå leddes tre dravanska soldater in i tältet. De var bakbundna och de såg allmänt
eländiga ut. Inte enbart med tanke på de våldsamma strider som rasat utan de såg dessutom trötta
och bleka ut. Deras grå uniformer var täckta med blod- och jordfläckar. De venloriska soldaterna
ställde upp dem framför Kellar och ställde sig sedan tätt bakom dem uti fall att de skulle försöka
med något.
”Nå?” Kellar spände ögonen i de tre dravanska männen. De slickade sig nervöst om läpparna
innan mannen längst till höger började prata.
”Ers höghet, mitt namn är Diro… jag vet inte vart jag ska börja med tanke på vad som har
hänt, men jag ska försöka berätta varför vi ville träffa er.” De två andra dravanska soldaterna
nickade instämmande.
”Låt höra”, sa Kellar kallt.
”För bara ett par dagar sedan, när striderna rasade i Vargpasset, var jag och mina kamrater
övertygade om att ni stöttade Skuggorden. Det var vi allihop. Att gå i strid mot en sådan fiende
kändes bra. Något att vara stolt över, det förstår ni säkert. Nåväl, det tog oss ett bra tag innan vi
började fundera på varför vi slogs där vi gjorde. Jag är inget befäl eller någon strateg, men så här
i efterhand känns det… meningslöst. Som om Skuggorden inte finns här i Venlora alls.”
”Hur menar du?”, Kellar rynkade förvånat på ögonbrynen. De andra tog också ett steg
närmare de fångna soldaterna och spetsade nyfiket öronen.
304