Sökandet efter elementstenarna - Hans Olsson.net

hans utseende och utrustning drog till sig nyfikna blickar. Oftast tjänade det sitt syfte. De flesta
människorna fruktade honom och drog sig undan när de fick se honom. Ibland hände det dock att
vissa närmade sig honom istället. Det var främst kvinnor som han ofrivilligt attraherade, men det
hade hänt att män också gjort försök att närma sig honom. De män som inte förstod att han inte
var intresserad var alla döda. Oftast avvisade han kvinnorna också, de intresserade honom inte.
De kunde inte ge honom vad han behövde. Idag behövde han dock vara diskret. Han ville inte
förvarna sitt byte genom att ge soldaterna i staden något att prata om. Han drog kläderna tätare
omkring sig och föll in i strömmen av människor. Ingen lade märke till den långa smala mannen
när han dolt sitt ansikte och sina vapen.
Han tittade försiktigt fram under kåpan och studerade noggrant stadsvakten när kön av
människor långsamt ringlade sig framåt. Han såg direkt vilka vakter som var trötta, vilka som var
noggranna eller vilka som inte brydde sig om vilka de släppte in i staden. Han analyserade också
hur många de var och vilka vapen de hade. Dystert konstaterade han att om det skulle bli strid
skulle det vara över på ett par sekunder. Vakterna skulle inte ha en chans. Ingen spänning här.
Människorna framför honom stannade plötsligt när en vagn längre fram blev genomsökt och
stoppade upp kön. Istället för att vänta på vagnen trängde han sig smidigt förbi de som stod
framför honom. Vakterna stod och grälade med mannen som ägde kärran. De hade ryggen mot
Tasrun och han gick förbi dem utan att de märkte honom. Allt enligt hans planering.
Han fortsatte i ett lugnt tempo in i staden ytterligare ett kvarter innan han vek av på en
tvärgata mellan de stora husen. Människor han mötte ignorerade honom. Några vek instinktivt
undan när han kom gående, som om de kände på sig att mannen var farlig. Men de allra flesta
gick bara förbi, upptagna med sina egna tankar och bekymmer. Det passade honom utmärkt.
Han gick självsäkert utan att se sig omkring. Han hade varit i Argovona tidigare, men han
kunde inte staden. Han svängde runt hörnen på måfå eftersom han då förr eller senare skulle hitta
ett värdshus. Det spelade ingen roll vilket, han var säker på att hans byte befann sig på ett av
värdshusen i staden. Han skulle fråga runt tills han hittade dem. Återigen kände han en rysning
utefter ryggraden. Det här uppdraget kändes speciellt. Han hade ingen brådska att hitta tjuvarna.
När han hade gjort det fick han se hur han skulle göra. Den här gången kanske det var bättre att
bara observera dem för att se vart de skulle. Sedan kunde han bestämma sig för när han skulle
fånga sitt byte.
Ett svagt, nästan omärkligt leende spred sig på hans läppar när han svängde runt nästa hörn.
107