Sökandet efter elementstenarna - Hans Olsson.net

kände hur han svettades, det här var något annat än att stjäla saker. Då visste han åtminstone
exakt vad han skulle göra. Tar var skicklig med sin dolk och hans snabba händer kunde med
lätthet avväpna en oförsiktig man, men nu hade de minst trettio soldater mot sig. Om han blev
omringad här skulle hans dolk inte göra mycket nytta. Han sköt bort tankarna och koncentrerade
sig på deras plan istället. Han kastade återigen en snabb blick mot soldaterna. När han såg att de
marscherat längre in i skogen sprang han vidare till nästa träd. Han höll sig hela tiden i utkanten
av deras synfält, men tillräckligt nära för att kunna agera när det var dags.
Tar smög sig efter de dravanska soldaterna en bra stund. Han undrade varför signalen inte
kom. Hade det hänt Valgone något? Skulle han sätta igång utan att vänta på den gamle mannen?
Nej. Det skulle vara för riskabelt. Men varför hände det inget? Tar följde spåret som soldaterna
trampat upp genom en sänka. Marken planade snabbt ut på ena sidan och den andra kantades av
en klippvägg. Det här var ett bra ställe för ett bakhåll. Han stannade plötsligt upp när han hörde
en kraftig stämma genljuda skogen. Valgone stod på klippan och blickade ned på de dravanska
soldaterna. Allas blickar riktades mot den flintskalliga mannen ovanför dem.
”Lämna omedelbart skogen eller möt min vrede!” Tar var för långt bort för att se Valgone,
men han hörde kylan och ilskan i den kraftiga rösten. Det spelade ingen roll om soldaterna lydde
eller inte, det här var deras signal och de var tvungna att slåss. Tar började springa mot
soldaterna. Han bar säcken framför sig på armslängds avstånd som en sköld. När han kom
tillräckligt nära lade han sig platt på marken för att inte bli upptäckt. Det var inte dags riktigt än.
Valgone betraktade lugnt männen nedanför sig. De var närmare femtio man och inte trettio
som de trott. Nästan lika många pilbågar riktades mot honom. I mitten av klungan av män klev
misralen fram. Hans röda mantel fladdrade bakom honom när han knuffade soldaterna åt sidan.
”Kom ner gamle man så kan vi prata om det här. Du vet inte varför vi är här. Vi har inget otalt
med dig och allt vi vill är att passera genom skogen. Det är inga orimliga krav vi ställer. Vem är
du förresten som gör anspråk på den här ödsliga platsen?” Det ärriga grova ansiktet sken upp i ett
hånflin. Misralen var säker på att han hade övertaget. Vad skulle en gammal gubbe göra mot
femtio soldater?
inte…”
”Jag vet varför ni är här och jag tänker stoppa er. Chratunga kommer inte få elementstenen.”
Misralen flinade elakt mot Valgone.
”Nåväl, jag vet vem du är stenväktare.” Han spottade fram orden. ”Du kommer ångra att du
158