Sökandet efter elementstenarna - Hans Olsson.net

genomblöta upp till knäna när de antingen trampade fel och satte fötterna i vattenpölar eller när
den fasta marken helt enkelt försvann i hålor som var fyllda med det unkna vattnet. Ju längre in i
träsket de kom desto värre blev det. Det var som att gå i ett mardrömsland utan ände.
Vattenpölarna blev större och större och övergick till slut i dammar som antingen var täckta
av grönaktig sörja eller som öppnade sig som svarta hål i marken. Valgone trodde att de dammar
som inte var igenvuxna hade källor någonstans på botten som hindrade växtligheten att slå rot.
Under vattenytan kunde de ibland se skepnader pila förbi. De visste inte om det bara var fiskar,
eller kanske ormar, eller något mycket värre. De försökte till varje pris undvika dammarna. Även
om det bara var ormar som simmade runt kunde de vara mycket giftiga. I värsta fall var det andra
obeskrivliga varelser och de ville inte störa dem. De var därför tvungen att ideligen gå tillbaks i
sina egna fotspår för att försöka hitta andra vägar runt dammar de inte kunde ta sig över eller
runt.
Ibland fick de hoppa på tovor för att undvika dammarna och ibland fick de vada genom
knähög gyttja. De var oroliga för att gyttjan skulle suga ned dem i djupet som kvicksand. De höll
sig därför nära varandra för den skull att någon skulle fastna. I så fall kunde de andra snabbt
komma till undsättning.
Den enda fördelen Tar kunde se var att de knotiga, förvridna träden stod glest. Det gav dem i
alla fall ett någorlunda dagsljus eftersom avsaknaden av trädkronor släppte igenom mer dagsljus.
Ovanför dem fanns ett tjockt tak av dis eller dimma. Tar kunde inte avgöra vilket. De kunde
fortfarande se en bra bit framför sig, men den grå dimman försämrade sikten markant. Någon
enstaka solstråle lyckades ibland skapa ett hål i diset men det slöt sig snabbt och sedan var det
eviga gryningsljuset tillbaks. Valgone trodde det konstanta diset berodde på gaser som bildades i
sumpmarken och som samlades ovanför deras huvuden. Faris undrade nervöst om gaserna var
giftiga också men det trodde inte Valgone. Det bara luktade illa så de försökte därför andas
genom munnen så mycket de kunde.
Det började bli eftermiddag när de kom fram till vad som såg ut som en å som stelnat till
under tidens gång. Den lugna svarta vattenytan såg ut som ett lager tunn is. Vid strandkanten
växte små buskar med ilsket lila bär som såg så giftiga ut att de inte ens ville gå nära dem. Strax
under vattenytan kunde de skymta alger som stelt sträckte sig mot ytan. Tar skulle ha känt sig
bättre till mods om de svajat i vattendraget, men de var som fastfrusna. Någonstans kväkte en
groda och de kunde se en krusning på vattenytan på andra sidan. Det var det enda som avslöjade
162