Sökandet efter elementstenarna - Hans Olsson.net

han först hade trott och avståndet från tornets ytterväggar till bröstvärnet var säkert två meter.
Bakom tornet fortsatte muren mot slottets västra del och halvvägs dit kunde han se konturerna av
en smal stentrapp som ledde ned till den västra delen av borggården, som delades av kanalen.
Härifrån hade han bra uppsikt över sin omgivning och han konstaterade nöjt att han för tillfället
var ensam där han satt.
Han sprang snabbt fram till tornet och tryckte sig mot väggen. Han var tvungen att gå runt
tornet för att komma till dörren som skulle leda ned till kammaren där den blå stenen fanns. Det
innebar en liten risk eftersom han då skulle befinna sig mitt för den gång som vakterna skulle
patrullera. Men det var flera minuter innan de skulle komma tillbaks om hans iakttagelser stämde
så han var inte orolig över att bli upptäckt. Han tänkte precis springa runt tornet då han i
ögonvrån såg en skugga röra sig på andra sidan bron.
Han stelnade till och spanade ut i mörkret men såg ingenting. Han var säker på att han
verkligen sett något röra sig så han stod still och väntade. Minuterna gick och han började bli
otålig. Han var beredd att avfärda skuggan som inbillning och han tänkte precis springa runt
tornet igen när han återigen såg skuggan röra sig. Den kom springande över bron rakt mot Tar.
Han svor tyst för sig själv. Det var tydligen fler införskaffare här inatt. I samma ögonblick som
skuggan var mitt på bron hörde han vakterna närma sig från den smala trappen. De pratade och
skrattade lågmält. Han hörde deras steg som ekade över den ödsliga borggården nedanför honom.
Tar insåg direkt att det skulle gå katastrofalt dåligt för dem bägge om den okända skuggan
blev upptäckt och han fattade genast ett beslut samtidigt som han drog fram en lång dolk. Han
hoppades bara att personen ute på bron inte var en idiot. Skuggan hade också hört vakterna och
nu stannade den tvekande mitt på bron. Sedan satte den fart igen och sprang mot de skyddande
skuggorna utmed tornet.
Skuggan tog sikte mot tornet precis som Tar hade gjort, men när den kom fram slet Tar tag i
den. Den okända personen grymtade förvånat till men Tar hade redan kopplat ett stenhårt grepp
om midjan på den.
”Ett ljud och jag skär halsen av dig”, väste han sammanbitet samtidigt som han satte dolken
mot strupen på personen. Denne stretade emot en kort stund men lugnade genast ner sig då de
hörde vakterna komma närmare. Tar tryckte sig mot stenväggen med Skuggan framför sig och
hoppades att de skulle smälta samman med mörkret som omgav dem.
22