Sökandet efter elementstenarna - Hans Olsson.net

Vargpasset och du ligger i en förrådsvagn som nu gjorts om till den kungliga sjukvagnen.”
Kellar stirrade upp i taket på vagnen.
”Femhundra män döda.” Kellar stödde upp sig på armbågarna och synade Produs.
”Hur kunde det hända? Jag känner dig Produs, jag vet att du är noggrann och en bättre
general finns inte. Men det här är oacceptabelt. Inte för att jag blev skadad utan för de femhundra
män som dog inatt. Dog de förgäves? Förmodligen inte, men att bli överrumplade på det sättet…”
Kellar avslutade inte meningen.
Produs nickade. Han förstod. Han borde vidtagit fler åtgärder och han borde inte ha försatt sin
kung eller sina män i den här situationen. Kellar suckade innan han fortsatte.
”Men jag delar din åsikt, om vi ska komma levande ur det här måste vi till Vargpasset innan
det är för sent. Hjälp mig upp nu så jag kan ta mig ut och besöka mannarna. Jag vill inte att de
ska tro att fienden kan besegra oss så lätt.”
Produs nickade bara och Kellar var tacksam över att han inte protesterade. Han må vara
skadad men han var inte dödligt sårad. Han behövde inte någon som beklagade sig över hans
tillstånd nu.
Han var fortfarande yr och vagnens gungande gjorde det svårt att hålla balansen. Till slut
hade han lyckats få på sig alla kläder och han var redo att ge sig ut till sina män. Produs väntade
bak i vagnen och lyfte upp skynket när Kellar var redo att kliva ur.
Han blev bländad av den skarpa solen och var tvungen att blinka ett par gånger för att vänja
ögonen. Han trodde plötsligt att han kanske inte var kapabel att ta sig ur vagnen med sin skadade
arm medan vagnen var i rullning. Produs verkade ha förutsett det. Han hade redan hoppat ur och
nu gick han bakom vagnen för att ge Kellar stöd när han försiktigt klättrade ur.
En häst lunkade bakom vagnen och verkade vänta på Kellar. Han hävde sig med viss möda
upp på hästryggen. Först då kunde han för första gången den dagen blicka ut över armén.
Runt vagnen gick hans personliga livvakt, stora soldater med läderrustningar. De nickade
lättat när de såg sin kung återigen sitta på sin häst. Kellar höjde sin friska vänsterarm till hälsning
samtidigt som han kämpade mot ett yrselanfall. Produs tog snabbt tag i hästens tyglar så att
kungen inte skulle ramla av.
Kellar gav honom en tacksam blick och nickade sedan mot fronten av armén.
”Låt oss bege oss dit fram, så att männen kan se att det krävs mer än fega lönnmördare för att
besegra den venloriska armén.”
209