Sökandet efter elementstenarna - Hans Olsson.net

dö.
Jholldo spottade ut orden och han blev märkbart upphetsad över tanken på att Kellar skulle
”Vad för förstärkningar?” Tar blev plötsligt misstänksam.
Jholldo flinade återigen. ”Stora vildsinta män från norr min vän. Venlorerna vet inte vilka
fasor som väntar dem.”
Tar visste inte om han talade sanning, men han hade ingen anledning att ljuga och Tar var
inte i någon position att göra något ändå. Hans mod sjönk när det gick upp för honom vad den
råttliknande mannen pratade om.
Jholldo kastade en sista blick på honom och sedan drog han plötsligt bryskt igen celldörren.
Den stängdes med en smäll och Tar kunde höra hur den tjocka ståldörren slog igen utanför. Han
var ensam kvar i tystnaden i cellen.
Kapitel 27
Tar hade glömt bort det men så snart han blev lämnad ensam insåg han att vakterna inte tagit
ifrån honom hans knivar. Han kunde inte förstå hur de kunde begå ett sådant misstag men, tänkte
han ironiskt, det var dumt att klaga. Det strilade endast in en smal ljusstrimma genom det lilla
gallerfönstret som satt lite för högt upp på dörren. Han fick ställa sig på tå för att kunna kika ut
genom det, men det räckte för att han åtminstone inte skulle behöva sitta här i kolmörkret.
Dessutom gjorde det hans jobb så mycket lättare. Han drog med sin friska hand snabbt fram en
kniv och satte den mellan tänderna. Sedan började han treva längs dörren efter ett nyckelhål. Om
han kunde hitta det skulle han vara ute ur cellen på nolltid. De skrovliga grova plankorna i dörren
kändes fuktiga under hans fingrar medan han metodiskt sökte över ytan där nyckelhålet borde
finnas. Här och där fanns järnbeslag som kändes kalla och skrovliga av rost.
Efter en stund insåg han frustrerat att det inte fanns något nyckelhål på insidan av dörren. Han
visste inte hur de konstruerat dörren men han utökade i alla fall sina cirkelrörelser med handen
och snart hade han undersökt hela ytan. Till sin besvikelse upptäckte han att det inte fanns något
nyckelhål. Den som konstruerade cellen måste ha tänkt på det och gjort dörren så tjock att det
nyckelhål som fanns satt på utsidan. Det gick helt enkelt inte dyrka upp den inifrån. Med ett ilsket
vrål högg han med all kraft kniven i dörren i hopp om att den på något sätt skulle rämna av
styrkan och kraften i hans vrede. Kniven slog i ett av järnbeslagen med ett metalliskt ekande. Tar
271