Sökandet efter elementstenarna - Hans Olsson.net

försiktigt om och skickade in en ny kraftig våg av ångest i vakten de lämnat och han såg hur
denne vred sig av plågor han inte kunde förstå.
Valgone muttrade belåtet och släppte sedan sitt magiska grepp om honom. Ångesten skulle
sitta i en bra stund och på den tiden borde de hunnit ner till gömstället där vattenstenen funnits
och tillbaks igen.
Han vände återigen blicken framåt in i templets salar och på vakten som nervöst gick framför
honom. Denne hade tänt en lyckta och ett varmt gult sken lyste upp insidan av Isreun. Luften inne
i templet var fuktig och rå och Valgone drog sin mantel närmare kroppen.
Han suckade djupt när han tänkte på hur saker och ting kunde ha varit. För många år sedan
var detta tempel, liksom de andra tre templen som skulle skydda elementstenarna, omskötta och
fyllda med människor. Fyllda med liv. Han kastade en hastig blick runtomkring sig. Nu fanns här
bara dammig marmor och deras steg ekade i de väldiga salarna. Väldiga pelare höll taket uppe i
salen de gick igenom. Detta hade varit välkomstsalen som förutom ingången utgjorde hjärtat i
templet. Härifrån löpte korridorer och trappor till andra delar av templet. Utefter väggarna låg
bråte och grus, förmodligen efter sönderslagna statyer och delar av väggarna tänkte Valgone
dystert. Efter det stora kriget hade brödraskapet som förvaltade stenarna upplösts och ansvaret att
skydda elementstenarna hade tillfallit de fyra stenväktarna. Sedan hade åren haft sin obarmhärtiga
gång på det övergivna templet och plundrare hade tagit vad de kunde komma åt. Förr i tiden var
väggarna täckta av färgglada draperier och gobelänger. Nu var allting grått, trasigt och smutsigt.
Valgone skakade på huvudet och höll blicken rakt fram. Han ville inte se förfallet. Minnena av
bättre tider smärtade honom mer än han ville medge.
De fortsatte rakt igenom den stora salen mot dess slut och soldaten vek snabbt av till höger
mot en öppning i väggen. Han skyndade på stegen så mycket han vågade för att inte misshaga
den han trodde var Chratunga. Han sa inget och det var Valgone tacksam över. Han må vara rädd,
men ju mindre han pratade desto bättre var det. Det gula skenet från lyktan i soldatens hand lyste
upp en lång marmortrapp som ledde nedåt. De gick raskt nerför trappan som mynnade ut i en
lång korridor med dörrar på sidorna. De gick ytterligare ett tiotal meter när soldaten började sakta
in på stegen. Han var tydligen osäker på vägen men för rädd för att erkänna det. Valgone
suckade, han var visst tvungen att fortsätta teatern en stund till.
”Är du vilse soldat?” Hans bistra stämma ekade mellan väggarna.
94