Sökandet efter elementstenarna - Hans Olsson.net

det behövdes.
Det fanns bara en stig upp till platån och den hade männen dolt med trädgrenar och buskage.
Även om de inte skulle ha dolt stigen så var den svår att upptäcka där den brant slingrade sig
uppför klippan. Tar trodde att platån låg närmare fyrtio meter upp på bergssidan och det var
imponerande att de fått upp så mycket utrustning som de hade. Stigen upp var inte bred men en
häst kunde mödosamt arbeta sig uppför om den var tvungen. Vägen ned var mer spännande och
hästarna frustade nervöst när de leddes ned i skogen.
Gland hade samlat ihop fem frivilliga mannar som skulle följa med dem. De var alla skäggiga
med ärrade ansikten, förmodligen efter knivar eller svärd. Mannen som gett dem deras saker
tillbaks var en av de fem. Han hette Rasto och de andra presenterade sig i tur och ordning med
fasta handskakningar för Tar och Tife.
De var nio som gav sig av på eftermiddagen. De hade tagit med så mycket packning de
kunde. När de lastade hästarna hade de noga kontrollerat så att de inte överlastade dem. Om
hästarna snubblade kunde de lätt bryta benen och skulle då vara värdelösa. De tog med sig mat
och vatten, några filtar att sova på och vindskydd de kunde spänna upp när de slog läger ifall det
skulle bli dåligt väder. Dessutom var samtliga soldater välbeväpnade med knivar i bältena och
varsitt svärd fastspänt vid höften. Några hade även spikklubbor hängandes i bältet och en lång,
kraftig man som hette Casha hade en stor pilbåge och ett koger fullt med pilar på ryggen.
De skrittade långsamt fram genom skogen för att spara på hästarna. Faris satt framför Gland
med tygkatten i knäet så att den skulle kunna se vart de färdades. Efter honom red de andra två
och två så gott det gick. Ibland fick de falla in i led där skogen var för tät för att de skulle kunna
rida i bredd. Ibland fick de rida omvägar runt klippor eller nedfallna trädstammar men de
färdades stadigt söderut genom lövskogen. Solen strilade ner genom lövverket och lyste upp
deras omgivning. Det var svalt och skönt i skogen. Ibland såg de rådjur beta längre in i skogen
men de försvann snabbt när de hörde hästarna och då såg de bara den vita gumpen studsa därifrån
och försvinna mellan trädstammarna. Ibland såg de harar och ekorrar också men de pilade snabbt
iväg i buskagen eller uppför träd. Ekorrarna tjattrade vilt när de red igenom deras revir. Skogen
var tät, men inte så tät att de hade några problem att ta sig framåt.
När det började skymma i skogen letade de efter ett ställe att slå läger på och snart hittade de
en liten glänta vid en stor sten som var täckt av mossa. En mjuk bädd av löv täckte marken och
den stora stenen gav ett bra skydd för vinden om det skulle blåsa upp hastigt under natten. De satt
72