Sökandet efter elementstenarna - Hans Olsson.net

örja svära igen.
”Jag har andra ärenden under tiden och jag skulle inte be er om detta om de inte vore mycket
viktiga. Om något händer mig måste kungen i Argovona ändå få veta vad Chratunga planerar.”
Tar visste att han inte kunde återvända till Collcott, men att färdas till Argovona för att
skickas fram och tillbaks tills han slutligen kunde lämna ett meddelande till kungen. Det var han
inte alls sugen på. I så fall skulle han nog hellre resa österut till någon av de större städerna där.
Valgones begäran verkade långsökt och han visste inte ens om ett enda ord av vad den gamle
mannen sagt var sant. Valgone, som studerade deras skeptiska ansikten, började plötsligt rota i
sina fickor och han drog fram två små läderpåsar som han gav till tjuvarna. Tar anade direkt att
det var samma sorts ädelstenar som han fått för att stjäla vattenstenen och han förbannade den
gamle gubben framför honom. Ädelstenarna var värda långt mer än besväret att ta sig till
Argovona.
”Jag tänker i alla fall gå dit.” Tar vände sig förvånat mot Tife som hade en fast och beslutsam
min. Hon hade inte sagt många ord under den tid de känt varandra och han förvånades över
hennes snabba beslut på Valgones orimliga begäran. Sedan funderade han på vad han själv skulle
göra och han insåg snabbt att han inte visste. Marknaden för en tjuv i Argovona kanske inte var så
dum ändå och på vägen hade han redan tjänat en förmögenhet. Han kände tyngden från
läderpåsen i sin hand och kunde nästan höra hur ädelstenarna retade honom och lockade med sitt
värde. Han knöt handen och fattade sitt beslut.
”Nåväl, jag antar jobbet gamling. Det är bra betalt.”
Valgones ansikte sken upp som en sol och rynkorna hopade sig som torkad lera i hans ansikte.
”Då var det avgjort. Ni bör ge er av genast. Det är en lång färd till Argovona till fots och
Chratunga kommer garanterat att söka efter er. Försök att inte bli upptäckta på vägen. Det är av
yttersta vikt att de här nyheterna verkligen når kungen i Argovona. Trots ert yrke så litar jag på att
ni utför jobbet. Och de där borde vara motivering…” Han pekade menande på läderpåsarna med
ädelstenar i deras händer. Tar grymtade missnöjt till svar.
Tar funderade på vad det var han gett sig in i. Han hade tydligen antagit ett jobb som
budbärare till Argovona. Som sällskap skulle han få en kvinna han inte visste något om. Han
behövde egentligen inte pengarna, men nu när han ändå antagit jobbet kunde han lika gärna få lön
för mödan. Det som retade honom mest var att han inte hade kontroll över situationen. Om den
gamle mannen hade rätt vore det dumdristigt att ens tänka på att bege sig till Collcott igen. Det lät
42