Sökandet efter elementstenarna - Hans Olsson.net

såg ut att vara några år äldre än Tar, vilket inte var särskilt gammalt för en kung. Om de hade otur
kanske det var en förväxt barnunge de stod inför. Tar hade alltid haft svårt för personer med makt,
särskilt om de inte visste vad de skulle göra med den. Det var förvånansvärt många som inte
visste vad de skulle göra med den makt de hade. Det hade han lärt sig tidigt när han stal pengar
från snorkiga adelsmän i Collcott.
”Jag är kung Kellar Vona och jag önskar er välkomna hit idag.” Han bugade dramatiskt
framför dem. De besvarade hälsningen. Tar kände inget behov att böja huvudet för kungen men
han gjorde det ändå. Bättre att försöka smälta in så gott det gick istället för att reta upp någon
som faktiskt skulle kunna slänga honom i fängelsehålan. Tar trodde inte att kungen skulle göra
det, men man visste aldrig. Kung Kellar ställde sig framför sällskapet och hans ljusblå ögon var
uppmärksamma som en höks.
”Jag känner igen två av er, men jag är säker på att vi alla ska komma överens.”
Han räckte fram handen och de skakade den i tur och ordning. Kung Kellar skakade hand
med allihop, till och med Faris. Av någon anledning förvånade detta Tar. Han kunde inte sätta
fingret på varför, men han misstänkte att det var hans bild av en kung som spökade i hans
medvetande. Han trodde helt enkelt inte att en kung skulle bry sig om ett barn om det inte var
arvingar till tronen. Men Kellar Vona verkade annorlunda. Tar fick intrycket av att han var mån
om människor, mån om sitt folk. Kungen gav till och med Väs en klapp på huvudet till Faris
förtjusning. När de var klara med formaliteterna sträckte Kellar på sig.
”Då ska vi se”, började han. ”Dig Valgone känner jag sen innan, och dig träffade jag igår Tar.
Det var förresten märkligt att teatern behövde utrymmas strax efter att du gått. Hade du något
med det att göra?”
De andra kastade frågande blickar på Tar som inte röjde en min. Tife stirrade ner i marken
och försökte neutralisera sitt ansikte hon också.
”Självklart inte”, sa Tar snabbt med självsäkert tonfall. ”Jag såg att några damer blev
hysteriska och sedan var det någon som ropade att det brann. Efter det hade jag fullt upp med att
försöka ta mig ut levande. Synd på den vackra pjäsen.”
Kungen log ett snett leende. Det såg ut som han var på väg att säga något mer, men han
hejdade sig. Bakom dem pilade tjänaren runt och dukade hastigt bordet för fler personer. När han
var klar smög han långsamt ut genom en mindre dörr för att inte störa kungen och hans sällskap.
”Ja, det blev ett väldigt ståhej. Nåväl, vart var jag nu?” Han pekade på Gland och Casha. ”Ni
124