Sökandet efter elementstenarna - Hans Olsson.net

åt henne och den ivriga pojkaktiga blicken som han förläget försökt dölja när han såg henne i
klänningen. I det ögonblicket ville hon inget hellre än att vara tillbaka där med honom och göra
det de tillsammans gjorde bäst, stjäla saker. Just nu kändes det så avlägset så att hon nästan
undrade om det verkligen hade hänt. Hon tvingade bort minnet när de kom fram till Faris. Flickan
kröp genast upp i hennes knä och lutade huvudet mot hennes axel. Det var tröstande för dem
båda.
hård.
”Det är den dravanska armén borta vid passet, det är jag säker på”, Glands röst lät kall och
Valgone gned sig tankfullt på huvudet med ena handen.
”Ja, så mycket såg jag också, men var det verkligen den venloriska armén ute på slätten? Jag
tror du såg fel.”
”Det var människor där i alla fall, och det var inte bönder.”
Gland gav den gamle mannen en skarp blick och denne suckade tyst. De två männen hade
varit retliga de senaste dagarna när de kommit närmare Vargpasset. När de nu var så nära den
dravanska armén var spänningen mellan dem påtaglig.
”Varför är de ute på den öppna slätten?” Muttrade Valgone för sig själv. ”De är i numerärt
underläge och ute på öppen mark har de små chanser att överleva mot en så stor armé.”
”Vi måste närmare. Om det är den venloriska armén behöver de all hjälp de kan få. Dessutom
kanske mina män är där och jag vill veta hur det är med dem.”
Tife märkte att Gland var fast besluten att ta sig fram över slätten för att se vad de hade
framför sig men Valgone var mer tveksam. Själv började hon tröttna på att hela tiden behöva se
sig om över axeln och huka sig bakom buskar och träd så fort de hörde något som kunde vara
farligt. När de hade lämnat Irissjön hade Valgone blivit allt mer tystlåten och upptagen av sina
egna tankar över de magiska elementstenarna. De hade undvikit de större vägarna och hade hela
tiden gömt sig bland träd och stenar för att undvika eventuella förföljare. De hade aldrig sett
någon som varit fientlig men de kunde inte veta om de var säkra eller inte. Soldaterna de mött
innan de kom till Sulwaträsket var bevis för det. Chratunga hade kanske sänt ut fler män runt om
i världen för att söka efter elementstenarna. Det var påfrestande att ständigt gömma sig, att
ständigt vara rädd och osäker.
Gland reste plötsligt på sig och drog sitt svärd så hastigt att Tife ryckte till.
”Vi ger oss av dit för att hjälpa våra vänner. Om det visar sig att jag har fel så har vi
287