Sökandet efter elementstenarna - Hans Olsson.net

övervägde snabbt om han skulle vända allt ryggen och springa för livet istället. Men det skulle
vara lönlöst, det visste han. Istället böjde han ned huvudet och gick tätt bakom Tasrun mot
vakterna.
En vakt som luktade surt av öl höll upp en smutsig hand och gav tecken att de skulle stanna
när de passerade porten. Till Tars förvåning så tog Tasrun bara ett steg runt den häpna vakten.
Han började genast skrika och föra oväsen så att andra vakter kom springande. De var omringade
på ett par sekunder av ett tiotal vakter.
Vakten som stoppat dem var röd i ansiktet av ilska och han spottade fram orden. ”Jag gav
order att ni skulle stanna och ni ska åtlyda mig!” Bräkte han ur sig.
Tasrun som hela tiden blickat framåt och över vakterna vände blicken mot mannen och
spände sina rödstrimmiga ögon i honom. Vakten svalde nervöst men lyckades med konststycket
att inte ta ett steg bakåt.
”Släpp förbi oss så får ni leva”, sa Tasrun så känslolöst att vakten framför honom bleknade.
De andra vakterna skruvade besvärat på sig, villrådiga över vad de skulle göra. De visste tydligen
inte vem Tasrun var eller också ville de helt enkelt visa sin styrka genom att stoppa samtliga som
skulle in eller ut ur staden, utan undantag.
En yngre soldat gav till slut upp ett nervöst tillgjort skratt och härmade Tasrun med pipig röst;
”Släpp förbi oss så får ni leva. Vem tror du att du är egentligen?”
En av vakterna gav honom en skarp blick, men hans kommentar hade väckt deras
beslutsamhet och de gick ett steg närmare, nu med svärden höjda framför sig. De stod nu så tätt
tillsammans att Tar och Tasrun inte hade en chans att ta sig igenom ens om de försökte pressa sig
igenom muren av män.
Tasrun hade fortfarande blicken fäst på mannen som stoppat dem. ”Är det värt era liv att
stoppa oss? Vårt ärende i Collcott angår inte er. Jag varnar er inte igen.”
Undertonen av hot låg så tät att Tar trodde att han skulle kunna ta på det. Men vakterna var
obevekliga. De hade egentligen inget val nu, runt omkring dem stannade människor för att se vad
som stod på. Vakterna var tvungna att visa vilka som bestämde. En vakt till vänster om den lade
bryskt handen på Tasruns arm för att hålla fast honom medan de andra skulle visitera dem.
Tasrun vände sig i en enda smidig rörelse mot honom och knäckte sedan med ena handen
hans arm rakt av innan någon hann reagera. En skarp smäll, som när en torr pinne bryts av
hördes. Utan att tveka slog han ut med högerarmen i en lång svepande rörelse och de trekantiga
265