Sökandet efter elementstenarna - Hans Olsson.net

så mycket förnödenheter de kunde. Byn hette Beles men kallades allmänt för ”sista utposten
innan vildmarken”. Det var precis vad det var, skogen de befann sig framför utgjorde gränsen till
södra vildmarken.
Den stora slätten de ridit över under dagen var knappast inbjudande den heller med vassa
klippor utspridda överallt och oländig terräng. Enstaka träd stod utspridda som vaktposter och de
kämpade mot väder och vind för att inte blåsa iväg ute på den karga slätten. Vägen de hade ridit
fram på var knappt mer än en igenvuxen stig som pälsjägare eller andra människor använde när
de skulle till vildmarken. Någonstans där ute låg Sulwaträsket och väntade på dem. De hade ridit
så fort de kunnat utan att på kuppen överanstränga sina hästar. Sedan de lämnat Beles hade de
inte sett en människa och landskapet var verkligen ogästvänligt.
mur.
Tar kisade och försökte se in i den mörka skogen men det var som att försöka titta genom en
”Vi fortsätter en bit till”, bestämde Valgone där han satt bredvid Tar på sin häst. ”Vi är bättre
skyddade från vädret inne i skogen om det skulle bli en otrevlig natt.”
De andra nickade, skogen var inte inbjudande, men de var förr eller senare tvungna att ge sig
in dit. Det var lika bra att få det överstökat så snart som möjligt. Dessutom gav skogen skydd om
det skulle bli oväder.
De smackade på sina hästar och snart slöt sig skogen om dem. Det var dunkelt i skogen men
de såg direkt att den var olik Faroiskogen. Det var mörkare här, nästan som om de här träden sög
åt sig det lilla skymningsljus som sipprade ner genom lövtaket och de stora träden höjde sig
hotfullt över dem. Luften var dessutom tjock och klibbig så de hade till en början svårare att
andas än ute på slätten. Det växte buskar och sly överallt och de stora lövträden blockerade
ideligen vägen för dem. Det såg ut som det pågick en ständig kamp om solljuset mellan träden.
På flera ställen kunde de se hur mindre träd växt ihop med större, som om de försökt klättra uppåt
för att få den näring de behövde.
Mörkret föll snabbt och den svårframkomliga skogen gjorde att de snart var tvungna att sitta
av hästarna och gå till fots. De gick inte långt utan hittade snart en liten glänta där de bestämde
att de skulle slå läger. De började utan att diskutera ordna ett litet läger i mitten av gläntan. De
hade under veckan lärt sig vem som var bäst på vad och på så sätt kunde de snabbt göra i ordning
ett läger. Faris sprang runt och samlade ihop torra pinnar till en eld medan Gland och Tar spände
upp två vindskydd. Tife började med maten och Valgone knotade runt lägret för att se om det
146