Sökandet efter elementstenarna - Hans Olsson.net

såg ut som värdshuset, fast det var kanske något större. Utanför stod ett par kvinnor i en klunga
för att värma varandra i det dåliga vädret.
Tife flämtade till i avsmak när hon förstod vad det var för hus och varför Tar var där. Tar log
när han började gå mot hororna och han tog en kvinna med brunt hår omilt om midjan och drog
henne intill sig. Hon hade en sliten brun klänning på sig som hängde löst runt hennes nakna
kropp och hennes hår var vått och tovigt i regnet. Tar gav henne en klapp i baken och skrattade
när hon pep till. Sedan lät han sig ledas in i huset av horan. Tifes blick var svart som natten när
hon såg de båda gå in och försvinna utom synhåll.
Tasrun betraktade strömmen av människor som rörde sig ut och in ur Argovona. Spåren han hittat
i Faroiskogen ledde hit. De var någon dag gamla, men hans byte hade inte långt försprång. Han
hade hittat liken efter borgalerna och striden som utspelat sig i skogen. Upptäckten hade fått
honom att känna något, något som han saknat. När han fick höra att Chratunga hade ett uppdrag
åt honom hade han inte tvekat. Han visste vad Chratunga gick för. Om Chratunga behövde hans
hjälp så innebar det att han kanske skulle få det han behövde. En kort stunds tillfredställelse.
De flesta uppdrag han åtog sig gick på rutin. En skara banditer hade härjat på landsbygden
och behövde utplånas. En dotter till en rik köpman hade blivit kidnappad och behövde räddas.
Ibland hände det faktiskt att ett troll, eller någon annan varelse, letade sig ner från bergen i norr
och ställde till bekymmer för människorna i de små byarna nära gränsen till det Norra riket. Men
de uppdragen var sällsynta och de gav honom inte tillfredställelse någon längre stund.
Människorna där bodde glest och varelserna i det Norra riket höll sig för sig själva. De flesta
människorna visste inte ens om att sådana varelser existerade längre. De ville inte veta, dessutom
höll sig varelserna för det mesta borta från människorna. Tasrun åtog sig uppdragen, men oftast
gav det honom ingenting förutom pengar. Han behövde egentligen inte pengar. Det var en
principsak som han höll fast vid. Om någon behövde hans tjänster så var de tvungna att betala.
Det här uppdraget kändes annorlunda. Kanske var det vad han behövde. När han hade sett
spåren efter striden hade han för första gången på mycket länge känt det han saknade. Spänning.
Adrenalinet rusade under ett ögonblick genom hans kropp. Det här uppdraget kanske var en
utmaning. Han hoppades på det.
Han drog kapuschongen över huvudet och var noga med att manteln täckte Bahtarok, svärdet
med hjaltet i form av ett drakhuvud som han bar på ryggen. Tasrun var mycket medveten om att
106