Sökandet efter elementstenarna - Hans Olsson.net

och övergå i den böljande Kagaslätten där vägen ringlade fram som en flod och skiljde slätten
och träden åt.
De gick lugnt ur skogen och ut på vägen för att inte väcka onödig uppmärksamhet. Trots att
de var långt från Collcott vid det här laget var det fullt med folk på vägen. De flesta, trodde Tar,
var köpmän som skulle till Collcott eller andra städer för att sälja sina varor eller köpa något och
många hade kärror spända efter sina hästar. Några skulle med all säkerhet vika av österut på den
stora vägen som ledde mot staden Derol. Många gick till fots och såg ut att vara vanligt folk som
var på väg någon stans eller vandringsmän som kom långväga ifrån. Några soldater från Collcott
syntes dock inte till och det var Tar tacksam för.
De började lunka efter en man med en hästkärra. Det såg ut som han hade fårull på kärran
tillsammans med några tunnor och flaskor som Tar gissade innehöll mat. Kärran gnisslade i
protest varje gång hjulen fullgjorde ett varv och andra vagnar och kärror stämde in i olåten. De
olika ljuden som inte var människors småpratande var dock trevliga så Tar hade ingen anledning
att klaga. Det kändes som om de var ute på en vanlig resa bara. Deras skräckfyllda föregående
natt var just då som bortblåst.
Han puffade till Tife i sidan med armbågen och nickade längre fram mot vägen. Där rullade
en vagn med ett helt koppel hästar spända framför den. Vagnen var större än de flesta på vägen
och innehöll säkert många värdesaker och varor, och kanske en eller annan beväpnad vakt också.
På kuskbocken satt en kvinna med långt blont hår, en orange klänning och överlägsen uppsyn.
Hon fläktade sig med en solfjäder. Bredvid henne satt en man med grått hår och kulmage. Han
tuggade frånvarande på en köttbit medan vagnen långsamt skumpade framåt längs vägen. De var
utan tvekan förnämt folk som förmodligen varit i Collcott tidigare men som nu var på väg
därifrån. Tar gick runt vagnen för att komma på den sida som mannen satt på. Han gick med ett
par snabba steg upp i jämnhöjd med mannen.
“God dag min herre”, sa han så undergivet han förmådde. Mannen stirrade värderande på
honom. Tar misstänkte att han kanske såg lite sliten ut efter flykten från Collcott och efter deras
färd i skogen men det förhöjde bara intrycket han ville ge.
“Mitt namn är Lano Jarlazi och jag skulle fråga herrn om herrn möjligtvis skulle vilja sälja
två av sina hästar till mig och min fru?” Han pekade med tummen mot Tife som kommit ifatt
bakom honom. Mannen på vagnen öppnade munnen för att säga något men Tar fortsatte innan
han hann säga nåt.
47