Sökandet efter elementstenarna - Hans Olsson.net

inte helt orimligt att det var krig i antågande och det oroade honom. Han tyckte inte om att känna
sig som en bricka i ett spel. Han drog en djup suck och vände sig om. Han gick bort genom
gläntan för att plocka ihop sina tillhörigheter. Den här gången visste han inte om han tagit rätt
beslut, trots läderpåsen med ädelstenarna som han stoppade i sin ficka.
Kapitel 5
Tar och Tife gav sig av strax efteråt. Valgone hade lämnat dem och försvunnit norrut. Han hade
inte velat säga vart han skulle men Tar tyckte inte det spelade någon roll. Det var galet
alltsammans. Senast igår hade han levt gott på de rika i Collcott och nu stod han mitt i skogen
med ett uppdrag han inte ens skulle övervägt för ett dygn sedan. Visserligen var han rikare än
tidigare men han gillade inte det hela. Nåväl, tänkte han, betalningen var bra och efter det här
lätta jobbet kunde han kanske investera pengarna i något. Han viftade bort tanken, jobbet först,
sen kunde han planera.
Han tittade bort mot Tife som gick en bit till vänster om honom och undrade vad hon tänkte
på. Hennes ansikte avslöjade inget och hon såg mer lättad ut nu när Valgone hade lämnat dem.
”Vilken väg ska vi ta?”, frågade hon så plötsligt att Tar ryckte till.
Tar stannade inte upp men funderade snabbt igenom deras alternativ. Antingen kunde de
fortsätta genom skogen eller också kunde de försöka ta sig ut på vägen som löpte runt den
enorma Faroiskogen. Han trodde inte att de skulle tjäna någon tid på att gå den rakare vägen
genom skogen men de skulle inte bli upptäckta lika lätt av eventuella förföljare. Tog de vägen å
andra sidan kunde de beblanda sig med resande där och på så vis undvika upptäckt. Vägen hade
dessutom som fördel att de kanske kunde få tag på hästar på ett eller annat sätt och det skulle
förkorta deras resa betydligt. Och de kunde ta in på ett värdshus i någon av de städer som låg
mellan Collcott och Argovona. Den tanken var mer tilltalande än att sova under bar himmel i
Faroiskogen. Tar ville bara få sitt nya uppdrag ur världen så fort som möjligt så han kunde återgå
till sina vanliga sysslor, att livnära sig på det som kom i hans väg.
”Jag tycker vi följer vägen”, sa Tife som tycktes kunna läsa Tars tankar. ”Följer vi den och
inte stöter på några patruller så borde det gå fortare än genom skogen. Vi slipper ju dessutom
snava omkring här bland rötter och träd.”
Tar nickade instämmande. Han försökte orientera sig genom att titta på hur solen stod och
43