Sökandet efter elementstenarna - Hans Olsson.net

”Vi blev hitbjudna av hans majestät, kung Kellar Vona. Det är bäst ni skyndar på att tala om
för honom att vi är här.”
Valgone lät bestämd och vakterna rynkade pannan. En av dem vände om och gick in genom
portarna medan den andre stannade kvar och höll dem under uppsikt. Det tog honom en bra stund
att komma tillbaka och de började alla bli otåliga. Till slut öppnades portarna igen och vakten
kom ut. Han nickade och pekade med hela handen mot portarna som en gest att de kunde gå in.
En av vakterna följde efter dem när de gick in genom de stora järnbeslagna portarna. Den andre
gick framför och visade vägen.
De följde soldaten som vant ledde dem in i slottet. På väggarna i de välupplysta korridorerna
fanns gobelänger och på golven låg tjocka mattor. De passerade stora glasfönster med vackra
mönster bestående av tusentals glasbitar i olika färger. De gick länge i de yttre korridorerna innan
de svängde in mot hjärtat av slottet igen. Här och där stod statyer utställda utmed gångarna eller i
korsningar föreställande män och kvinnor med stolta anletsdrag. Det fanns också stolar och
skänkar i svart trä utställda längst väggarna i de längre korridorerna. Tar tyckte det verkade
onödigt, men å andra sidan fyllde möblerna upp tomrummen. De gick förbi otaliga dörrar och tog
av från den stora korridoren gång på gång och hamnade i mindre salar och hallar. Ibland
passerade de genom någon stor sal där marmorgolvet blänkte och de kunde se tjänare springa
omkring där de utförde sina sysslor. Det var ingen som var intresserad av följet som passerade
genom slottet.
De stannade till slut framför en stor trädörr och vakten framför dem öppnade och visade in
dem. Det steg in i en mindre matsal med ett stort ovalt fönster som vette mot en liten trädgård. På
väggarna hängde väldiga tavlor. Många föreställde riddare i full mundering. Tar konstaterade att
männen på tavlorna hade samma drag, det måste vara den Voniska kungaätten. Vid kortsidan av
rummet fanns en eldstad där en eld knastrade trivsamt. I mitten av rummet stod ett stort
rektangulärt bord som var dukat för två personer. Kung Kellar Vona stod vid bortre långsidan av
bordet. Han betraktade sällskapet som klev in i salen. Han ropade genast på en tjänare att denne
skulle hämta mer porslin. Tjänaren bugade och kilade iväg genom en mindre dörr på ena sidan av
rummet. Kellar vände sig mot sina gäster igen och synade dem en i taget. Kungen klev runt
bordet och kom med långa kliv gående mot dem. Tar visste inte vad han skulle förvänta sig av
kungen. Kvällen innan hade han fått ett bra intryck av honom, men de hade inte växlat många ord
innan Tar lämnat teatern. Tar bestämde sig för att vara tyst, så han kunde bedöma honom. Kungen
123