Det goda livets landskap (kopia) - Notable Productions

Det omväxlande, leende, ”ljusare och lite lättsammare” Sörmland ställs gärna mot den totala
enformigheten som man menar karaktäriserar andra landskap. Komparationerna görs gärna med
Norrland som är för ”skogigt”, Skåne som är för ”platt”, Östergötland som är för ”flackt” och
”tråkigt” eller Småland som är för ”trångt”.
En aktör menade dock att visst är det ”vackert med alla böljande sädesfält” i Sörmland, och fint
är det också att det är så viltrikt, men det finns ju ”väldigt lite hagmark”. I Småland har minsann
”var och varannan gård kor som går och betar”. Till saken hör att just denne aktör är en
göteborgare, numera bosatt i… ja, just det: Småland.
Fördomarna om andras landskap liksom superlativen om det egna sammanhänger kanske med att
beskrivningarna inte sällan tycks handla om mentala landskap snarare än faktiska:
fornlämningarna, som man menar att det finns så gott om i Sörmland, har man sällan sett, man
bara vet att de finns där eftersom det står en kringla vid vägen; den spikraka allé som alltid går
rakt upp mot herrgårdens huvudbyggnad, gör inte det på Valinge – här finns istället flera,
korsande alléer, varav ingen går upp mot entrén. Och att korna sedan ett par år tillbaka har ersatts
av strutsar i ladugården på Valinge är heller inget man självklart nämner i samband med
herrgårdslandskapet. Mer än hälften av informanterna nämnde skog som typiskt för Sörmland.
Nästan ingen gör det nu, när det talas om herrgårdslandskap – och detta trots att såväl Valinges
som Danbyholms marker till stora delar upptas av skog och att skogen ju har visat sig vara så
viktig för många. Den informant som ju mycket riktigt påpekade att herrgårdarna ”måste ju
försörja sig på något” (se ovan) säger till och med: ”inte skog, men parker” om det typiska
herrgårdslandskapet. Skogen tycks alltså lika lite som strutsarna ingå i det mentala
herrgårdslandskapet.
Nicole Pergament
Sörmlands Museum Sidan 32