FÖRSVARA UNGDOMARNAS RÄTTIGHETER

Gästkrönika
48
www.sjukvardsinformation.com
göran Harnesk
Generalsekreterare BRIS
”vArFör Bryr siG iNGEN OM MiG?”
KRÖNIKa. Jag sitter och läser utdrag ur
samtal som barn och unga haft med BRISjourare
rörande föräldrars missbruk. Jag
fastnar för ett samtal med en 13-årig flicka
i Barnens Hjälptelefon:
”När flickan kom hem från skolan var
mamman påverkad av alkohol och hade
skurit sig själv i handlederna. Flickan
ringde då 112 och de hade kommit och
hämtat mamman. På sjukhuset hade mamman
sagt till personalen att det fanns en
vuxen hemma så flickan hade fått åka hem.
Hon bor ensam med sin mamma. Flickan
berättade att hon är mörkrädd men att hon
är van att vara ensam hemma. Barnet hade
inte tidigare berättat för någon och det
var heller ingen som hade frågat hur hon
mår. Hon hade haft det så här så länge hon
kunde minnas. Hon hade lovat sin mamma
att inte berätta för någon, mamman hade
sagt att då skulle socialen komma och ta
henne från mamman.”
BRIS får in många samtal och mejl från
barn och ungdomar som berättar hur
föräld rar ljugit och manipulerat myndigheter
som polis och socialtjänst för att
undvika inblandning. Frågan barnen och
ungdomarna ställer till BRIS är: “Varför
frågar ingen vuxen mig hur jag har det?”
Men grundfrågan som barnen egentligen
ställer, men som de inte formulerar, är
”Varför bryr sig ingen om mig?” BRIS uppgift
blir då i första hand att bekräfta barnet,
förklara att det inte behöver ha det så här,
och att det finns vuxna som bryr sig, och
som vill hjälpa. Nästa steg blir att tillsammans
med barnet hitta utvägar.
Problemet är att barnen och ungdomarna
ofta har liten tillit till samhällets förmåga
att hjälpa. Personligen är jag övertygad
om att de som valt att utbilda sig till
socionomer har grundinställningen att de
är till för att hjälpa vuxna och barn som har
det svårt. Och i fallet som jag beskriver är
det sjukhuspersonalen som tar mamman
på orden och skickar hem en chockad och
ledsen 13-åring.
Men vi vuxna får inte svika barnen på
det här viset. Sjukhuspersonalen borde
ha haft ett enskilt samtal med flickan och
en omedelbar kontakt med socialtjänsten
och barn- och ungdomspsykiatrin borde
ha varit den normala proceduren när en
förälder mår så dåligt att den försöker att
ta sitt liv.
BRIS lyfter ofta olika frågor där barn och
unga hamnar mellan myndigheters stolar.
Vi kräver bland annat en checklista som
ska användas när en förälder kommer i
kontakt med sjukvård, psykiatrin eller
polisen där man noggrant kontrollerar
om det finns barn i hemmet och om det
finns något nätverk av vuxna som kan ta
över när föräldrar inte fungerar eller inte
är närvarande.
Vi kräver att barn ska ha rätt till enskilda
och sekretessbelagda möten med samhällets
vård- och hjälpinstanser så att de kan
få vård och hjälp utifrån sina egna behov.
En vård som de faktiskt har rätt till. Men
jag tror att det behövs mer för att kunna
möta utsatta barn och unga och här tror
jag att förslaget till en ny barnskyddslag är
en god bit på vägen. Men jag tror också att
socialtjänsten skulle kunna höja sina röster
och ställa krav på bland annat bättre utbildning
och kanske mer resurser så att den
blir den hjälpinstans som de utsatta barnen
och ungdomarna så väl behöver.
Göran Harnesk