Teldok rapport 41 - Digitalisering i förbundsrepubliken

DIGITALISERING I FÖRBUNDSREPUBLIKEN 29
Personliga intryck
Peter Magnusson
Vår resa började med ett besök i en betongbunker. Det västtyska
forskningsministeriet och andra ministerier är nämligen belägna i en
modern betongskapelse några kilometer utanför Bonns stadskärna.
Vakter med laddade k-pistar och allvarliga ansikten bevakar att inga
objudna slinker in. Väl innanför grindarna blir stämningen lite mer
uppsluppen.
På forskningsministeriet berättar man med gott humör att budgeten
för forskning drabbats av finansministeriets rödpenna, men att nöden
är alla uppfinningars moder. Om man inte har obegränsat med pengar
och ändå vill hänga med i de storas (Japan och USA) teknikutveckling,
vad gör man då? Jag tycker att den tyska lösningen har några drag av
genialitet över sig.
Man ställer sig frågan; finns det några samhälleliga mål som skulle
vara värda att uppnå under 1990-talet? Och skulle det för att uppnå
dem kunna ställas krav på informationsteknologiforskning och
produktutveckling? Det vill säga, istället för den japanska ansatsen att
fråga sig vilken pryl behövs 1995 eller USAs ansats, vilka fler prylar
behöver försvaret, så planerar tyskarna att börja i något verkligt problem
som behöver lösas (det är ju helt enkelt genialt). Men skämt
åsido, denna ansats innebär att man kanske kan undgå det problem
som en stor del av IT-producenterna drabbats av (télétex, datavision
och troligen ISDN-tjänstema). Man vet egentligen inte till vad och för
vem tjänsterna är användbara.
Representanterna för det tyska forskningsdepartementet exemplifierade
med att om det samhälleliga målet var att minska svavelutsläppet
i Förbundsrepubliken till 10 % av dagens år 1995 så skulle det
ställa stora krav på att utveckla mätutrustning, att förfina styr- och
reglersystem i industrin, att utveckla reglerteknik för energiproduktion
och konsumtion och så vidare.
Ur denna problemställning kunde man få ut en hel mängd forsknings-
och utvecklingsprojekt. Detta verkar vara en mycket konstruktiv
ansats för styrning och planering av forskningsinsatser, men inte
problemfri. Vem bestämmer de samhälleliga målsättningarna,
forskarna, IT-industrin eller politikerna?
Det naturliga svaret är naturligtvis politikerna; men det tycks just
nu vara svårt för politikerna att på detta sätt ta tag i några rejäla samhälleliga
problem, som miljöförstörelse, nya transportlösningar,
regionala obalanser, irrationellt jordbruk eller dylikt. Politikema ägnar
sig huvudsakligen åt kortsiktigare frågor.
Den tyska ansatsen pekar ändå på en möjlighet: att IT-industrins
överlevnad i konkurrens med världens alla länder kräver långsiktiga