Sinnenas samspel - en artikelsamling av David Brown - Skolporten

• Under orienterings- och mobilitypassen var det en tonårspojke som vägrade att
stå stilla medan han skulle ta emot talade och tecknade instruktioner. Problemet
löstes dock när denna elev tilläts göra det möjligt för sig själv att kunna stå
stadigt, genom att luta sig mot en stolpe, ett träd eller en vägg, eller genom att
hålla en hand på lärarens axel medan de samtalade.
Jag skulle vilja avsluta med att tala om några aspekter av sensorisk integration,
som är särskilt relevanta för många av de barn jag arbetar med för närvarande.
Sensorisk modulering, förstärkning, hämning
När de sensoriska systemen är väl modulerade, kan vi på ett effektivt sätt samverka
med alla de många sensoriska meddelanden som inkommer till hjärnan från omvärlden.
Den komplexa och ständigt pågående uppgiften att vara tvungen att välja
ut, förstärka, hämma, jämföra och sammanfoga sensorisk information, är dock extremt
svår för barn med grav syn- och hörselnedsättning. Det kan i synnerhet vara
mycket svårt för dem att veta vilka sensoriska stimuli som kräver deras medvetna
uppmärksamhet och vilka som inte gör det. För att klara den här utmaningen, är
många av de barn jag träffar en sak i taget-människor och kan bara fokusera på
ett sensoriskt intryck åt gången, eller möjligen två som mest, och de kopplar bort
hjärnan från resten. På detta sätt förenklas livets många komplexiteter ända ned
till det mest grundläggande. För dessa barn kan verklig sensorisk integration vara
ett ouppnåeligt mål, och det bästa vi kan göra för att hjälpa till, är att skapa omsorgsfullt
strukturerade miljöer, där de understöds i denna förenklingsprocess. Att
reducera distraherande företeelser till ett minimum och att avlägsna konkurrerande
sinnesintryck, är det man självklart tar till i första hand när det gäller dessa barn.
Trots att man aldrig ska säga aldrig, kan detta förenklande komma att utgöra ett
livslångt behov, precis som det i viss utsträckning gör för oss alla.
Sensorisk kost
Detta är en av mina älsklingsaspekter av Ayres teori och terapi – föreställningen
att vi alla behöver få i oss varierade sensoriska impulser vid olika tillfällen och av
olika anledningar, på samma sätt som vi också behöver få i oss näring i form av
mat och dryck. Denna uppfattning hjälper oss att se barnens beteenden som ett
sätt att tillfredsställa nödvändiga sensoriska behov, snarare än att se dessa beteenden
som enbart självstimulerande eller undvikande, eller som ett beteende där
barnet gör sig självt illa. Av Jan van Dijk fick vi, för flera decennier sedan, lära oss
att det bästa sättet att börja undervisa ett barn med ett beteende, som innebär att
han eller hon utför ständigt vaggande rörelser, kan vara att förena sig med barnet
i dessa rörelser. Man kan till och med hjälpa till att underlätta rörelserna, för att
förstärka och intensifiera den stimulering som barnet får genom detta beteende, en
i första hand proprioceptiv och vestibulär stimulering i detta fall. Han underströk
hur nödvändigt det är att börja med att lägga grunden till en positiv och stöttande
relation med barnet i fråga. Ur Ayres synpunkt befrämjar denna tanke även barnets
möjligheter att fungera bättre, genom att barnet får mer av just den sensoriska
stimulering som han eller hon så uppenbart söker efter genom att vagga på detta
sätt. Både van Dijk och Ayres trodde på idén att barnet bör vara en aktiv och kommunicerande
part i dessa situationer av samspel och inte enbart en passiv mottagare
av sensorisk stimulering. Dessutom ska den vuxne hålla sig alert och uppmärk-
Sinnenas samspel 41