Sinnenas samspel - en artikelsamling av David Brown - Skolporten

68 Sinnenas samspel
Betydande problem med balanssinnet hämmar utvecklingen av ett effektivt kroppsspråk,
då både regleringen av kroppshållningen, jämvikten, muskeltonus och den
motoriska koordinationen påverkas (Abadie et al., 2000). Detta att inte ha något
balanssinne har sannolikt också en negativ effekt på utvecklingen av minnet, på
ett effektivt användande av synförmågan, i synnerhet den centrala synskärpan, och
på bearbetningen av hörselintryck. Allt detta har en samlad effekt på utvecklingen
av talförmågan och språket (Colby Trott et al., 1993). De svårigheter med att uttrycka
sig som blir följden, eller den ständiga upplevelsen av att bli feltolkade i sin
expressiva kommunikation, kan leda till att vissa barn ger upp eller tar sin tillflykt
till ett explosivt beteende, som kan uppfattas som oberäkneligt, irrationellt eller
ytterligt labilt.
Senare under barndomen eller puberteten kan problemen med trötthet, med regleringen
av kroppshållningen och med att stå och sitta utan stöd bli mindre påtagliga,
även om de fortfarande existerar. Ibland är en elev med dessa problem behjälpt av
att använda en anpassad stol med arm- respektive fotstöd, möjligen också med en
sits som går att ställa in så att den lutar, för att uppmuntra till ett mer aktivt sätt
att sitta. Eleven kan alltjämt ha ett stort behov av att vila huvudet mot den ena
armen eller mot båda, eller till och med att vila huvudet mot bordsskivan, för att
kunna läsa eller skriva. Det kan förefalla som om en del äldre barn och tonåringar
fungerar riktigt bra under längre stunder när de sitter vid bänken. Emellertid
behöver de då periodvis inta horisontalläge för att slappna av och ladda om, för att
få ny energi inför kommande ansträngningar. Det kan också hända att de behöver
dessa stunder i horisontalläge för att omorganisera sitt sensoriska system och då
använda sig av sådana beteenden som att sparka med benen, vifta med armarna,
rycka på axlarna, hyperventilera eller stirra rätt in i starkt ljus(Colby Trott et al.,
1993). Det brukar innebära en särskilt stor utmaning att under längre stunder stå
stilla och helt utan stöd.
Ständigt låg muskeltonus ända in i vuxen ålder är delvis en komplikation till grava
balansproblem. Detta hänger även ihop med nedsatt synförmåga, andningssvårigheter
och en allmänt reducerad förmåga att ta emot sensoriska impulser, och allt
detta medför reducerad uppmärksamhet. Problemet förvärras dessutom genom
brist på motivation att röra sig och genom den uteblivna ”träning” som blir följden
av detta. Fallreflexer och förmågan att stå och gå utan stöd brukar utvecklas
mycket sent. I en brittisk undersökning fann man att barn med Charge syndrom
i genomsnitt lär sig gå vid fyra års ålder (Blake & Brown, 1993). När barnen väl
går, har de ofta ett karakteristiskt sätt att göra detta på. Vissa inslag i deras sätt att
gå kan framträda tydligt och finnas kvar under många år – fötterna hålls brett isär,
knäna hålls böjda för att få tyngdpunkten att komma längre ned, kroppen rullar
från sida till sida för varje steg, fötterna glider längs golvet eller sätts ned mycket
bestämt för varje steg eventuellt flera gånger, nästan som om man trummade lätt
på golvet med foten och armarna hålls upp som hos en lindansare. En del barn går
på ett sådant sätt att överkroppen och huvudet utför upprepade svängande cirkelrörelser,
som om de försökte hålla sig medvetna om var de börjar komma farligt nära
det område, där gränsen för att de ska kunna behålla en stabil kroppshållning går.
Det är viktigt att fortlöpande gå på kontroller hos en sjukgymnast, eftersom risken
är stor att man utvecklar neuromuskulär skolios, krökning av ryggraden, under
barndomen och i tonåren. Det är också viktigt att ortopeder och sjukgymnaster
känner igen den neuromuskulära, inte skelettmedierade, varianten av skolios, då
dessa varianter behandlas på olika sätt.