Ladda ner hela tidningen i pdf format - GIH

More documents

Recommendations

Info

S V E N S K I D R O T T S F O R S K N I N G 1 - 2 0 0 6 syre och därigenom försöka att uppnå samma anpassningseffekter som att bo på ”riktig” hög höjd. Metoden har prövats med varierande resultat i Finland, Norge, Frankrike och Australien. Idag används denna metod i allt mindre utsträckning och i vissa länder, exempelvis Norge, har den till och med förbjudits av etiska skäl. De vetenskapliga försök som genomförts med olika former av höghöjdshus visar att man för att få effekt med denna modell måste ”skapa” en höjd på minst 3000 m.ö.h. och vistas i denna miljö >14 timmar per dygn ((se Brugniaux et al., 2005)). Detta är som alla förstår relativt komplicerat att förena med vanligt socialt liv och då all träning eller metoder för att öka prestationsförmågan till sist ska vägas mot genomförbarhet så föredrar, av förståeliga skäl, våra bästa elitidrottare”äkta” hög höjd som inkluderar frisk luft och vackra naturscenarier framför att vistas i ett tält eller slutet rum 3/4 av sitt dygn. En annan modell som prövats är daglig korttids intermittent exponering av hypoxi motsvarande ca 5000 m.ö.h. via en ”huva” eller att den aktive nyttjar en sk. ”hypoxicator”. Denna modell prövades nyligen i en väl kontrollerad samstudie mellan två ledande amerikanska och australiensiska grupper på området höghöjsträning (Julian et al., 2000). De fann dock varken någon hematologisk förändring eller positiv effekt på prestationsförmågan med denna högintensiva korta exponering. Sammanfattningsvis så är konklusionen med de olika modeller av intermittent hypoxi i en nyligen publicerad review ”Intermittent Hypoxic Training: Fact or Fancy” (Levine 2004) att de sannolikt inte medför någon fördel för den vältränade idrottaren. Hur används då höghöjdsträning idag och varför är det så olika uppfattningar om vad som fungerar? Många tränare och aktiva har en grundsyn att höghöjdsträning måste fungera och för att uppfylla den hypotesen så söker man därför olika lösningar för att få ett positivt svar 46 Havsnivå 1 dag, HH 1 vecka, HH 2 veckor, HH 3 veckor, HH VO 2max (ml·min -1 ·kg -1 ) 74.4 ± 2.3 68.1 ± 2.6* 68.1 ± 2.3* 70.5 ± 2.2*§ 71.1 ± 2.4§ TTU (330 W) 45.23 ± 8.12 33.19 ± 7.23* 35.12 ± 6.12* 39.42 ± 6.19*§ 40.37 ± 7.54§ Tabell 1. VO 2max (ml·min -1 ·kg -1 ) och tid till utmattning med 330 W vid havsnivå, efter 1 dag, 1 vecka, 2 veckor och 3 veckors uppehåll på 2320 meters höjd (HH). *Signifikant lägre än mätningarna på havsnivå, § Signifikant ökning i förhållande till dag 1 på 2320 meter. Opublicerade data Carsten Lundby. för att den aktiva ska vara en av dom som har effekt. Med utgångspunkt från aktuell litteratur och egen erfarenhet så är vår uppfattning att det idag fortfarande saknas vetenskapliga bevis för att entydigt kunna fastställa att höghöjdsträning har en additiv effekt jämfört med att genomföra träning vid havsnivå. Många av de undersökningar som gjorts saknar kontrollgrupp och har inte tagit hänsyn till andra faktorer som att 1) höghöjd innebär ofta en mer kuperad träningsterräng, 2) miljöombytet har en positiv effekt för att undvika träningsmonotoni, 3) att höglandet ofta erbjuder fantastiska miljöer och naturscenarier som är stimulerande för individen och 4) att det vid all forskning finns det något som brukar kunna samla under ”camp effect” – dvs att man automatiskt får en plus-effekt av att ha saker och ting runt en aktiv ordnade. En begränsning såväl som tillgång med forskning är att man har krav på att statistiskt pröva resultat och jämföra gruppdata. Det viktiga för elitidrottaren är ju att finna ut hur just denna individ fungerar och adapterar till olika träningsstimuli. Den enda studien som undersökt möjliga orsaker till varför det föreligger skillnader mellan olika individer och att vissa kan få en direkt motsatt effekt av sin höghöjdsträning (Chapman et al., 2001). Utifrån sina resultat delade de in sina försökspersoner i ”responders” och ”non-responders”. Utmärkande för de som förvättrade sin prestation efter höghöjdsträning var att de 1) hade tillräckliga järndepåer, var utvilade och friska innan de inledde sitt höghöjdsvistelse, 2) fick ett starkare EPO-svar under de första dagarna på höjd som kvarstannade under längre tid, 3) hade en högre anaerob mjölksyratröskel och behövde därför i mindre utsträckning reducera sin träningshastighet än de som var sk. ”non-responders” och 4) kunde hålla en högre intervallhastighet under de högintensiva passen. Dessa data bekräftar mycket av flera tränares empiriska erfarenhet att det är viktigt med en väl utvecklad aerob bas innan aktiva tillför denna externa träningsstimuli och att det är minst lika viktigt VAD man gör innan, under och efter höghöjdslägret som exakt på vilken höjd man är på och hur länge man är där. Vår uppfattning är därför att genomförandet av kollektiva breda satsningar där alla ska använda höghöjd som träningsmodell är bra för att inventera enskilda individers individuella respons men ej optimalt för alla som uppladdning för det enskilda mästerskapet. Alla de som dricker denna mixtur vill bli kurerade, undantagen är de som dör. Därför är den effektiv för alla, utom för dom som är obotliga. (Galen, år 180) Alla dom som som genomför höghöjdsträning blir bättre, med undantag för dom som blir sämre. Därför är höghöjdsträning effektivt för alla, med undantag för dom som det inte fungerar för. (RT Telford, australiensisk hög höjdsforskare och landslagstränare medel- och långdistans- löpning) TRÄNING PÅ HÖG HÖJD FÖR ATT PRE- STERA PÅ HÖG HÖJD Hur förbereder man sig för tävlingar på hög höjd? Det är välkänt att prestationsnivån för uthållighetsidrotter reduceras med tilltagande höjd över havet. Från stora internationella höghöjdsexpeditioner på höjder >3500 meter har man visat att VO 2max inte ökar med acklimatisering medan endast några få studier har undersökt effekten av acklimatisering till hög höjd vad beträffar tid till utmattning (TTU) vid submaximalt arbete. Den enda av dessa som undersökt tid till utmattning är en studie av Maher et al. (1974) som studerade detta på 4300 meters höjd. De fann att försökspersonerna efter 12 dagars acklimatisering hade förbättrat sin tid
S V E N S K I D R O T T S F O R S K N I N G 1 - 2 0 0 6 till utmattning vid 75% av VO 2max med 30% (från 70 till 100 minuter i jämförelse med akut höghöjdsexponering. Huruvida försöken från dessa höjder är relevanta även för idrottsutövare som normalt inte tävlar >3000 m.ö.h. är idag inte känt, då det föreligger få studier från lägre mer relevanta höjder runt 1500 m.ö.h. Under OS 1968 (2200-2500 m.ö.h.) undersökte Bengt Saltin några av de svenske OS-deltagarna (bl.a. Fåglum-bröderna) och fann att de hade ett högre VO 2max sista dagen på hög höjd jmf med dag 1. Ett liknande forsök genomfördes på danska elitcyklister innan OS i Atén 2004. Åtta aktiva testade VO 2max och submaximal arbetsprestation (TTU med en belastning på 330 W) vid havsnivå och efter 1 dag, 1 vecka, 2 veckor och 3 veckor på 2320 meters höjd. Tabell 1 visar att både VO 2max och TTU var lägre från dag 1 till och med att de varit på hög höjd under 2 veckor. Därefter skedde det inte någon signifikant ökning av VO 2max och TTU till vecka 3. Dessa data indikerar att om man ska tävla på hög höjd är det en fördel att komma till aktuell tävlingshöjd minst 2 veckor innan tävling. Vad säger då empiriska data? Den kände höghöjdsforskaren Ben Levine rekommenderar 6-7 veckors långt höghöjdsuppehåll innan tävling på hög höjd. Om man inte har någon möjlighet att bo på tävlingshöjden minst 14 dagar innan tävlingsdagen är det en fördel att komma direkt till hög höjd så kort tid som möjligt innan tävlingen börjar. Ett exempel på idrottare som använt denna modell med gott resultat är längdåkaren Mathias Fredriksson. Detta kan fysiologiskt förklaras av att blodvolymen faller i början av en höghöjdsvistelse (mätbart redan efter 24h). En annan faktor är att några personer kan få symptom av akut höghöjdssjuka redan vid låga höjder ~2000 m.ö.h., och att prestationsnivån som resultat av detta är försämrad. Sammanfattningsvis är the state of art om höghöjdsträning idag, baserat både på idrottares egna erfarenheter och vetenskapliga data, att den bästa modellen om man vill prova höghöjdsträning att bo högt och träna den högintensiva träningen lågt. Det är dock viktigt att betona att skillnaderna mot att bo lågt-träna lågt är högst individuella. För att prestera högt så är det entydigt att man antingen ska komma direkt (dag 1) men för bästa effekt så bör man vara på aktuell träningshöjd minst 2 och helst upp mot 6-7 veckor innan tävlingen. Carsten Lundby är forskare på Copenhagen Muscle Research Center i Köpenhamn med speciell inriktning på höghöjdsfysiologi . Carsten kommer under 2005 även att vara knuten till Gassmann-gruppen i Zürich som är ett av de mest framgångsrika labben i världen på forskning om reglering av EPO/HIF-1α. H.-C. Holmberg är fysiolog på Sveriges Olympiska Kommitté och har lång erfarenhet av höghöjdsträning med våra bästa uthållighetsidrottare. Båda Carsten och H.-C. har båda ett nära forskningssamarbete med Bengt Saltin. Referenser 1. Balke B, Faulkner JA, Daniels, JT. Maximum performance capacity at sea-level and at moderate altitude before and after training at altitude. Schweiz Z Sportmed. 1966; 14 (1):106-116. 2. Brosnan MJ, Martin DT, Hahn AG, Gore CJ, Hawley JA. Impaired interval exercise responses in elite female cyclists at moderate simulated altitude. J Appl Physiol. 2000; 89 (5):1819-1824. 3. Brugniaux JV, Schmitt L, Robach P, Jeanvoine H, Zimmermann H, Nicolet G, Duvallet A, Fouillot JP, Richalet JP. Living high-training low: tolerance and acclimatization in elite endurance athletes. J Appl Physiol. 2006 Jan;100(1):203-11. Epub 2005 Sep 22. 4. Buskirk ER, Kollias J, Akers RF, Prokop, EK, Reategui EP. Maximal performance at altitude and on return from altitude in conditioned runners. J Appl Physiol. 1967; 23(2): 259-266. 5. Chapman RF, Stray-Gundersen J, Levine BD. Individual variation in response to altitude training. J Appl Physiol. 1998; 85 (4):1448- 1456. 6. Dill, DB. Physiological adjustments to altitude changes. JAMA; 1968; 205 (11): 747- 753. 7. Evans WO, Consolazio CF. Effects of high altitude on performance of three different types of work. Percept Mot Skills. 1967; 25 (1):41-50. 8. Faulkner JA, Daniels JT, Balke B. Effects of training at moderate altitude on physical performance capacity. J Appl Physiol. 1967; 23 (1):85-89. 9. Hollman W, Venrath H, Grünewald B, Herkenrath G. Das menslische leistungverhaltung bei Höhenbedingungen unter besonderer Berücksichtigung der Olympische Spiele in Mexico City I. Fortschritt Med. 1967; (85): 325-328. 10. Jokl, E., Jokl, P, Seaton, DC. Effect of altitude upon 1968 Olympic Games running performances. Int J Biometeorol. 1969; 13 (3): 309-311. 11. Julian CG, Gore CJ, Wilber RL, Daniels JT, Fredericson M, Stray-Gundersen J, Hahn AG, Parisotto R, Levine BD. Intermittent normobaric hypoxia does not alter performance or erythropoietic markers in highly trained distance runners. J Appl Physiol. 2004; 96 (5):1800-1807. 12. Levine BD & Stray-Gundersen J. A practical approach to altitude training: where to live and train for optimal performance enhancement. Int J Sports Med. 1992; 13 Suppl 1:S209-12. 13. Levine BD & Stray-Gundersen J. “Living high-training low”: effect of moderate-altitude acclimatization with low-altitude training on performance. J Appl Physiol. 1997; 83 (1):102-112. 14. Levine BD & Stray-Gundersen J. The effects of altitude training are mediated primarily by acclimatization, rather than by hypoxic exercise. Adv Exp Med Biol. 2001; 502:75-88. 15. Levine BD. Intermittent hypoxic training: fact or fancy. High Alt Med & Biol. 2002; 3 (2): 177-193. 16. Lundby C, Calbet JA, van Hall G, Saltin B, Sander M. Pulmonary gas exchange at maximal exercise in Danish lowlanders during 8 wk of acclimatization to 4,100 m and in high-altitude Aymara natives. Am J Physiol Regul Integr Comp Physiol. 2004; 287 (5):R1202-1208. 17. Lundby C, Nielsen TK, Damsgård R. The influence of intermittent altitude exposure to 4.100 m on exercise capacity and blood variables. Scand J Med Sci Sports. 2005 Jun;15 (3):182-187. 18. Maher JT, Jones LG, Hartley LH. Effects of high-altitude exposure on submaximal endurance capacity of men. J Appl Physiol. 1974; 37 (6): 895-898. 19. Pugh, LG. Altitude and athletic performance. Nature; 1965, 25 207 (4): 1397-1398. 20. Roskamm H, Landry F, Samek L, Schlager M, Weidemann H, Reindell H. Effects of a standardized ergometer training program at three different altitudes. J Appl Physiol. 1969; 27 (6): 840-847. 21. Saltin, B., Larsen, H., Terrados, N., Bangsbo, J., Bak, T., Kim, C.K., Svedenhag, J. Rolf, C.J. Aerobic exercise capacity at sea level and at altitude in Kenyan boys, junior and senior runners compared with Scandinavian runners. Scand. J. Med. Sci Sports. 1995; 5 (4): 209-221. 22. Saltin, B., Kim, CK, Terrados, N., Larsen, H., Svedenhag, J. Rolf, C.J. Morphology, enzyme activities and buffer capacity in leg muscles of Kenyan and Scandinavian runners. Scand J Med Sci Sports. 1995;5 (4):222-230. 23. Scano A, Meineri G. Behavior of pulmonary ventilation and alveolar gas tension in athletes before, during and after 5 weeks of sojourn at an altitude of 2250 m. Riv Med Aeronaut Spaz. 1967; 30 (4): 645-662. 24. Shephard, RJ. Physical performance of unacclimatized men in Mexico City. Res Q. 1967; 38 (2):291-299. 25. Stray-Gundersen J, Chapman RF, Levine BD. “Living high-training low” altitude training improves sea level performance in male and female elite runners. J Appl Physiol. 2001; 91 (3):1113-1120. 26. Truijens MJ, Toussaint HM, Dow J, Levine BD. Effect of high-intensity hypoxic training on sea-level swimming performances. J. Appl. Physiol. 2003; 94 (2):733-43. 27. Weil JV, Jamieson G, Brown DW, Grover RF. The red cell mass – arterial oxygen relationship in normal man. J Clin Invest. 1968: 47: 1627- 1639. 28. Vogt M, Puntschart A, Geiser J, Zuluger C, Billiter R, Hoppeler H. Molecular adaptations in human skeletal muscle to endurance training under simulated hypoxic conditions. J Appl Physiol. 2001; 91 (1):173-182. 47
Page 1 and 2: SVENSK Organ för Centrum för Idro
Page 3 and 4: 4 8 Ansvarig utgivare Ingemar Erics
Page 5 and 6: S V E N S K I D R O T T S F O R S K
Page 15 and 16: Idrottsforskningens framtid i vårt
Page 17 and 18: Från idrotten finns ett uttalat ö
Page 19 and 20: JAN LINDROTH Ledamot i CIF Professo
Page 21 and 22: Figur 1. Idrottspedagogikens relati
Page 23 and 24: KARIN PIEHL AULIN Ledamot i CIF Pro
Page 25 and 26: TOMAS PETERSON Ledamot i CIF Profes
Page 45: S V E N S K I D R O T T S F O R S K

Ladda ner hela tidningen i pdf format - GIH

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?