Det medeltida prästerskapets civila dräkt – Anders Lindkvist

ifrågasatt också varför just grön och röd ansågs anstötliga. 237 Valet av förbjudna färger var
förbryllande även för dåtidens kyrkolagsstiftare. På vissa lokala möten strävade man efter att
kompromissa på besluten, exempelvis så tilläts röd på ett kyrkomöte i Florens år 1351 och i
Salzburgs stift år 1386 ville kyrkan tillåta olika plagg beroende kyrklig rang. Izbicki härleder dessa
små protester till de stora inre strider som katolska kyrkan genomlider under det sena 1300-talet. I
samband med katolska kyrkans stora schism hamnade mindre fokus på dräktrelaterade frågor. 238 På
ett kyrkomöte i Köln år 1337 blir det avslag när prästerna vill bära med lång strut med skälet att den
är praktisk att vira runt händerna vid kallt väder. Det stadgades istället att prästerna skulle hålla sig
med kort strut istället för modemedveten lång strut. 239
När det kommer till nordiska kyrkomöten är materialet tunt. I svenska Tälje hölls år 1279
kyrkomöte där ämnet vidrördes. 240 Det enda som påbjuds är att präster offentligt ska bära prästers
dräkt och klippt tonsur annars betala en böter på tre mark. Vad som avses med prästers dräkt
framgår inte av texten men troligen utgår den liksom andra samtida europeiska kyrkomöten ifrån
fjärde latterankonciliet.
Den norska biskopen i Skálholts stift på Island sätter år 1357 upp en rad bestämmelser rörande det
isländska prästerskapet:
Jtem at prestar ok diaknar syni enga lausung eðr leikaraskap j klæðaburði sinum.
beri huarki stickhnifa ne tosk[ur]. ne dreglahwfur opinberliga. hafi æigi breiðari
hettu struta en tueggia fingra ok æigi siðara en alnar. elle se vpptekt af biskups
vmboðsmanni innan manaðar siðan a er minnt. 241
För att förhindra lyx och fåfänga hos präster och medhjälpare förbjöds de att bära dolkar, väskor, ha
huvudbonader dekorerade med band synligt. Vidare förbjuds hättans strut att vara längre än en aln,
det vill säga ca en halvmeter, och strutarna fick inte vara bredare än två fingrar. Om en präst efter
varning inte slutade bära plagget skulle det konfiskeras av biskopens ombud. Vi vet inte om dessa
regler tillämpas i resten av norden men det är troligt att liknande beslut har tagits.
Kyrkobesluten rör inte prästernas linkläder men utefter allmänna normer bars inte linkläderna
synligt. Den norska sedelärande boken Konungaspegeln från 1200-talet varnar sina läsare för att
visa sina linkläder:
Låt alltid skära din skjorta ett gott stycke kortare än din kjortel, ty ingen hövisk man kan pryda sig med
lin och hampa. 242
Sammanfattningsvis är följande saker förbjudna dräktdetaljer, endast detaljer som direkt rör kläder
som omfattas av arbetet är medräknade. Inom parentes presenteras årtalet när beslutet trädde i kraft.
– Gröna och röda kläde r.(1218)
– Speciella handskar, vad för handskar som avses framgår inte av texten. (1218)
– Spetsiga snabelskor (1218)
– Kappor med långa ärmar annat än i nödfall (1218)
– Bältessöljor och skärp med silver- eller guldornament. (1218)
– Fingerringar som inte markerar ämbete (1218)
237 Izbicki (2005) s.107
238 Izbicki (2005) s.
239 Nockert (1997) s.98
240 DS 692
241 DI Bind 3,129
242 Troels-Lund (1939) s. 8
34