God Etik på Nätet - Codex

IT-kommissionens hearing den 25 maj 1998: ”God etik på Nätet”
1. Svårt skilja
på rätt och fel
2. Anonymt
utan ansikte
3. Teknik för
önskebeteende
Det är oklart vad som egentligen sker. Trampar man på ett bröd vet alla vad det är fråga
om. Trixar man med decimaler i ett datorprogram är det svårare att skilja på vad som är
rätt och fel i etisk mening. Ändå är exemplet i den historien enkelt.
Det blir mångfalt mer komplicerat och svårförståeligt om det t ex handlar om de etiska
frågor som hänger samman med att skapa elektroniska handelsplatser eller att bygga upp
elektroniska mötesplatser på Nätet. Eller tänk på ITs konsekvenser för arbetslivet. Även
om vi alltså har den etiska viktsatsen, saknas ofta den enkla vågen. IT kan snarare te sig
som en komplicerad mobil, gungande och svängande.
För att sammanfatta, IT är ett komplext och komplicerat fenomen i samhället. Att
utveckla informationsteknologin som ett redskap för goda syften kräver insikter och
erfarenheter som ofta saknas, bl a därför att allt sker i så svindlande hög hastighet.
Osäkerhet och konflikter med anknytning till etikfrågor sammanhänger ofta med detta.
När blir det tid för eftertanke i en värld där produkternas livscykler från konsumtion till
utrangering räknas i månader snarare än i år.
Historien om den avrundande programmeraren belyser den ansiktslösa, anonyma
karaktären hos IT. Men den är inte unik för just IT. Den har påtalats i samband med t ex
masstillverkning och stora byråkratier. Tänk på Franz Kafkas ”Processen” eller på Hanna
Arendts ”Den banala ondskan”. Individens eget ansvar tunnas ut. Det blir svårt att
lokalisera ansvar. Det blir svårt att säga vem som drabbas och var förluster och skador
egentligen uppstår.
Det som kännetecknar IT är att den av många uppfattas som ett slags självständigt
oåtkomligt fenomen. Det är ”datans fel”, säger tjänstemännen. Vi kan inte garantera att
programfel inte förekommer, anger programvaruföretagens standardavtal.
Anonynymiseringsfenomenet innebär också att programmeraren i berättelsen
förmodligen inte upplevs som någon skurk eller bedragare. Snarare tonar han fram som
en klurig filur som förstått att lura datorn och skaffa sig en fördel. Ingen person blir
egentligen drabbad. Snarare handlar det om ett litet hjältedåd; människan har lurat
systemet. Detta är välkänt från andra sammanhang.
IT har gett upphov till sin egen bravuretik som gå ut på att både kunna bemästra och
mästra maskinen. Det är lite samma fenomen som fortköraren och hastighetsgränserna; i
mentaliteten ingår inte att det skulle vara särskilt oetiskt att köra 150 på motorvägen.
För att sammanfatta, människor och maskiner umgås symbiotiskt i IT-miljön, men inte
sällan tonar människan i maskinen bort. Det går att dölja sig, att undvika att stå ansvarig,
trots att människan givetvis ska vara den som ytterst styr och bestämmer, det som avgör
hur, var och när tekniken utnyttjas.
Det går att bygga in spärrar och hinder som innebär tekniska garantier för önskade
beteenden. Man behöver med andra ord inte lita till enskilda samveten i alla
sammanhang. Med en mer eller mindre beskedlig extrakostnad kan varningar och
bromsar, övervakning o s v användas för att främja önskade beteenden.
Men å andra sidan, i vilken utsträckning är detta önskvärt och lämpligt? Kan det inte bli
så att känslan för det etiskt riktiga gröps ur när det egna omdömet inte prövas, när
känslan breder ut sig att det som inte uttryckligen är förhindrat, spärrat och normerat
måste anses medgivet och godtagbart?
Detta är tre enkla grundtankar kring historien om den avrundande programmeraren.
37