groove#7 s01 (kopia)

Peaches
text: Johanna Paulsson
bild: Mia Olsson Kompromisslös frukt
Svordomar och könsord haglar
över råa electro-beats och coola
rockriff. Men Peaches skiter fullständigt
i sitt rykte. Electropunkens
femme fatale är tillbaka!
Det är inte varje dag en kvinnlig artist
dyker upp till en intervju iförd trosor gjorda
av en Def Leppard-t-shirt, kompletta med
påsydd tygpenis och ordet ”Hysteric”
skrivet över rumpan. På omslaget till nya
plattan Fatherfucker poserar hon dessutom
i skägg.
– Jag tror att vi alla har hermafroditavund,
säger Peaches och låter närmast
som en psykolog.
Peaches, eller Merrill Nisker som hon
egentligen heter, är musiklärarinnan från
Kanada som en dag bestämde sig för att
släppa fram sitt mer extrema, sexfixerade
och hämningslösa alter ego Peaches. För
dagen är hon däremot mer Merrill Nisker
än Peaches.
– Nu sitter vi på en soffa och för en konversation.
Men om det vore en Peachesshow
skulle jag leva ut mer och göra precis
vad som föll mig in. Det skulle vara
olämpligt. Jag skulle inte kunna vara
Peaches tjugofyra timmar om dygnet, förklarar
hon.
Solokarriären är ett resultat av många
års spelande i bandet The Shit men också
av att hon upplever sig ha nått sin sexuella
topp vid trettio. Peaches fick skivkontrakt,
packade väskan och stack till den
elektroniska musikens nya Mecka, Berlin.
Då hade hon i närmare tio år jobbat med
att utarbeta ett inlärningsprogram för
barn. Kanske har det också hjälpt henne
att utveckla den egna musikaliteten.
– Jag gillade aldrig min egen uppväxt. Det
enda den gick ut på var: ”Sjung det här, läs
det här, klä dig så här, bete dig som en liten
vuxen.” Jag kunde aldrig förstå varför
dom vuxna inte lät en utforska saker.
Dom ville bara att man skulle memorera
allting. Därför ville jag försäkra mig om
att andra barn skulle få ha kreativa upplevelser.
Själv har hon utforskat allt ifrån folkmusik
och jazz till hiphop och electro.
Artistnamnet Peaches är hämtat från Nina
Simones Four Women.
– Jag gillar sättet hon sjunger ordet
”peaches” på i den låten. Hon gör det med
sådan passion.
I de egna låtarna haglar istället både
könsord och svordomar. ”I don’t give a
fuck about reputation” vrålar hon hämningslöst
på ett av spåren som är baserat
på den stora förebilden Joan Jetts kaxiga
Bad Reputation.
14 Groove 7 • 2003
Kompromisslös frukt
– När Joan Jett dök upp på rockscenen
efter The Runaways blev folk chockerade.
Allt hon gjorde var att spela rock’n’roll!
Det är så korkat att en kvinna upplevs
som chockerande trots att hon bara gör
något som är helt normalt, utbrister
Peaches.
Peaches texter känns ofta nästan befriande
korkade och aktivt feministiska på
samma gång. På universitetet i Toronto
ingår de till och med i kursmaterialet för
queer-studier.
– Kan du föreställa dig dom när dom sitter
där?, säger Peaches och imiterar en tänkbar
diskussion med tillgjord röst.
Man skulle nästan kunna få för sig att
hon driver med de entusiastiska studenterna
och forskarna. Men i nästa sekund berättar
hon allvarligt att hon snart ska hålla en
föreläsning om nya albumet Fatherfucker.
Hon försöker också hitta på nya klichéer
eftersom hon tycker att de gamla
blivit utnötta. På debutplattan The
Teaches of Peaches sjöng hon saker som
”fuck the pain away” och ”diddle my
skittle” och man kan väl knappast anklaga
henne för att vara tråkigt konventionell.
Med albumtiteln Fatherfucker och låtar
som Shake Yer Dix och Back it Up vill hon
dessutom inkludera killarna i dialogen.
– Jag tycker synd om män. Om man tittar
på hiphop-videor är killarna fullt påklädda
trots att dom är omgivna av nakna tjejer. I
min video ska jag själv vara påklädd och
omgiven av killar i bikini.
Plötsligt halkar hon in på svenska småflicksgruppen
Peaches som enligt henne
förmedlar samma budskap som låten
Shake Yer Dix. Jag misstänker samtidigt
att varken föräldrar eller dagisfröknar
skulle vilja höra talas om hennes på tok
för sexuella tolkning av vad dagispopsingeln
Pink Helicopter egentligen handlar
om…
– Tror du att dom skulle bli förolämpade
om jag försökte göra en cover på den
låten?, säger hon undrande och småler.
Att träffa Peaches är lite som att
hamna mitt i en ”fråga-allt-om-sex-spalt”
bortsett från att svaren kommer utan att
man skrivit en insändare. Hon berättar
ivrigt om den manliga G-punkten och
uttrycker sin stora förvåning över att
ingen av de manliga journalisterna hon
träffat tidigare under dagen, känt till den.
Säkert skulle hon kunna få vilken präktig
sexualupplysningstant som helst att
rodna.
Trots att man kan föreställa sig att
både hennes musik och uttalanden förvandlas
till långa censurpip i den amerikanska
etern, har Peaches nått en större
publik än någon kunnat drömma om.
Bland fansen finns allt ifrån Marilyn
Manson till Christina Aguilera och inte
minst Iggy Pop som gästsjunger på en låt
på Fatherfucker.
För ett tag sen fick Peaches dessutom
sina bröst förevigade av den världsberömda
groupien och penisavgjuterskan Cynthia
Plaster Caster som sedan sjuttiotalet ägnat
sig åt att föreviga allehanda rockstjärnors
ädlare delar. Närmare stjärnglansen än så
kan man väl knappast komma även om
Peaches valt att gömma undan sina bröst i
en låda…