groove#7 s01 (kopia)

More documents

Recommendations

Info

Groove 7 • 2003 / övriga recensioner / sida 2 Istället måste du genast springa till din lokale skivhökare och skaffa Talking Honky Blues. Nu, säger jag! Om du fortfarande är kvar så ska jag förklara.Tänk dig Tom Waits under hans mest ruggiga ögonblick på Mule Variations. Tänk på när William S Burroughs kompades av Disposable Heroes of Hiphopcrisy på Spare Ass Annie.Tänk dig beatpoesi ackompanjerad av ett gäng rostskadade knasterbeats.Tänk David Lynch, tänk James Dickey. Då är du ungefär halvvägs. Den excentriske kanadicken Buck 65 har med Talking Honky Blues skapat en alldeles egen värld, en slags darkness on the edge of town, där han lyckats klämma in fler tricksare, missfoster, förlorare och kufiska typer än vad som ryms i en genomsnittlig Bukowski-roman. Att temat dessutom spänner över ett sju spår långt minikoncept i mitten av skivan skulle kunna vara att gjuta cement kring sina anklar. Men det är givetvis helt briljant. Så det är bara en enda fråga som kvarstår: varför läser du fortfarande? Kristofer Ahlström DAVID BYRNE ”Lead Us not into Temptation – Music from the Film Young Adam” Thrill Jockey Som så ofta är fallet med filmmusik, så blir en hel skiva lite väl ambivalent och ambient. Det blir lite för mycket av stämningsskapande och longörer för att kännas angeläget. Nu är ju visserligen David Byrne alltid David Byrne, och följdriktigt finns här samma slags svårbeskrivbara mix av pop och världsmusik, om än klädd i välproducerade kläder av intetsägande. Det som känns mest angeläget är de två spår där Byrne faktiskt sjunger, men när de dessutom dyker upp i slutet har redan tålamodet börjat sina. Men Nick Cave-doftande The Great Western Road är en pärla, det ska sägas. Magnus Sjöberg JOHN CALE ”Hobosapiens” Capitol Äntligen har John Cale tagit sig ur konstmusikträsket och gjort en riktig skiva med riktiga låtar. Efter baletter, filmmusik och utgivningar av gamla elektroniska stycken kommer Hobosapiens som en befrielse. Det var ett bra tag sedan plattorna Slow Dazzle och Fear kom, men de har stått ohotade som två toppar i Cales solokarriär, tills nu när de fått Hobosapiens vid sin sida. För så bra är den. En logisk uppföljare eftersom Cale visar att han kan skriva låtar. Men i stämning ligger den faktiskt närmare Velvet Underground. Den svårdefinierbara oro som kunde vila över Velvets låtar känns ofta på Hobosapiens. När det är som bäst lyckas Cale med det svåra att överföra sitt eget fokus till lyssnaren. Det står helt klart att John Cale vill oss något, vad vet jag inte riktigt, men att det är på allvar står helt klart. Mycket elektroniskt i form av gamla syntljud som för tankarna till Brian Eno, rätt sparsmakat med gitarrer och ett ganska rent och enkelt sound trots att det ofta händer saker i ljudbilden. Och sen den geniala blandningen av det stela och lite kyliga tillsammans med levande melodier som Cale är mästare på. Look Horizon är mäktig och Magritte har hypnotiserande effekt. Men kulmen nås med Caravan och jag sträcker mig till att kalla den 2000-talets Venus in Furs. Man vill bara att den ska fortsätta och fortsätta och fortsätta och… Jonas Elgemark TERRY CALLIER ”Total Recall” Mr Bongo/Goldhead Folkjazz-sångaren Terry Callier har en lång och vinglande karriär bakom sig. Han debu- terade redan 1962 med Look at Me Now och sedan dess har han kanske inte blivit riktigt så stor som man kunde trott. Men de senaste åren har något hänt. Terry är het igen. Han har gett ut en skiva med omarbetade låtar. Och nu kommer en till. Med hjälp av folk från Groove Armada, Zero 7 och 4 Hero får musiken en modern skrud.Tyvärr är denna skrud ganska så överarbetad och alldeles för välproducerad för att det ska vara kul. Kanske inte så mycket annat att vänta. Varken Zero 7 eller 4 Hero är väl kända för att ha ett ruffigt sound. Nej, det är snällt och välkammat här. Lite synd, för låtmaterialet är bra och Callier sjunger bra. Mats Almegård JUNE CARTER CASH ”Wildwood Flower” Dualtone/Playground Hon visste det givetvis hela tiden. Innan fåglarna tystnade i Nashville i maj och June Carter gav upp andan ristade hon in detta testamente för att liksom vittna om sitt omfattande musikaliska arv. Som dotter till Maybelle Carter, gitarristen i legendariska The Carter Family (och tillika upphovsmannen till gitarrstilen ”Carter picking”) samt en egen karriär inom såväl musik som TV finns det en hel del att vittna om. Nio av skivans låtar är återinspelningar av familjeklenoder som Keep on the Sunny Side, Big Yellow Peaches och Storms are on the Ocean och spelades in i barndomshemmet med hela familjen – inklusive maken Johnny Cash själv – som medmusiker och sonen John Carter Cash bakom ljudbordet. Hennes stämma må inte längre vara den napalmstorm som satte fångarnas hjärtan i brand på klassiska Folsom Prisonoch San Quentin-skivorna, men det finns en rakryggad stolthet över legatet man omöjligen kan ta miste på. Johnny Cash hävdade alltid envist att June Carter var en av de mest förbisedda artisterna inom countrymusiken. Wildwood Flower är kanske inte rätt ställe att börja (men lugn, best of-samlingarna kommer regna över oss inom en snar framtid) om man vill bekräfta detta, men det är ett knippe antikvariefynd som ytterligare kompletterar bilden av en omfattande musikalisk historik. Hatten av. Kristofer Ahlström THE CHEMICAL BROTHERS ”Singles 93–03” Virgin En skiva som ändå heter Singles 93–03 borde logiskt sett innehålla alla singlar från 1993 till 2003.Trodde du ja. Men vart tog Life is Sweet, Where Do I Begin, Elektrobank, Music: Response, och It Began in Afrika vägen? Okej, den sista är det väl ingen som saknar, men ändå. Istället får vi två nya låtar, varav bara en kommit ut på singel (än). Get Yourself High och The Golden Path, med rapparen K-OS och The Flaming Lips respektive, är helt okej låtar, men om du redan har alla Chemical Brothers album är de inte direkt livsnödvändiga. Å andra sidan, saknar din skivsamling låtar som The Private Psychedelic Reel, Let Forever Be, Out of Control och The Test kan ett inköp vara av nöden. Dock, saknaden av Where Do I Begin irriterar. Henrik Strömberg THE COOPER TEMPLE CLAUSE ”Kick Up the Fire, and Let the Flames Break Loose” Morning/BMG Med förstlingsverket See this Through and Leave blev The Cooper Temple Clause de engelska musikskribenternas nya gunstlingar. Men, mig lurar de inte.Trots att de på uppföljaren försöker sig på allt från britpop till hård grungerock och lugna sömngångarlåtar. Lägg därtill diverse småflummiga elektroniska utsvävningar. Variationen finns alltså där, men problemet är att vad britterna än tar sig för så funkar det aldrig riktigt. Det märks att Kick Up the Fire, and Let the Flames Break Loose är ett genomarbetat album och att The Cooper Temple Clause är ett ambitiöst band som tar sin musik på största allvar. Men, istället för att lyckas omvandla arbetsflit och visioner till något levande och dynamiskt blir det bara intetsägande och trist. Jag fattar ju att de jobbar mycket med att bygga upp stämningar, men hos mig framkallar de bara ett sömnigt känsloläge. Jag kanske borde avsluta med några mer positiva rader. Som att refrängerna på spåren New Toys och Blind Pilots faktiskt är OK… Som att jag dessutom gillar plattans titel… Nä, det går inte. Eller, jo, till sist ett lugnande besked: rocken blir antagligen inte tråkigare än så här 2003. Daniel Axelsson DA BRAT ”Limelite, Luv & Niteclubz” BMG Da Brat börjar växa upp, minsann. På Limelite, Luv & Niteclubz blandas soulsnärtiga listsmygare med fränare hiphopbangers, det enda trista är dock Da Brats enerverande och pipiga röst – och det blir ju ett stort aber i sammanhanget. Har därför lite svårt att lyssna igenom plattan utan att vilja byta, trots att producenter och gästartister som Cee-Lo och Mariah Carey gör bra ifrån sig. Men Da Brat är en tuff tjej i lyxförpackning som kommer att göra bra ifrån sig även om jag är lite väl gnällig. Gary Andersson DIDO ”Life for Rent” Cheeky/BMG Jag hade väntat mig en småputtrig och gullig Didoplatta med stora känslostråkar och intim sång – och det var precis vad jag fick! Men inte är Life for Rent lika bra som debutplattan No Angel som sålt tolv miljoner ex världen över efter det att Eminem samplat in henne på topplistorna. Dido själv framträder i sång och text precis så bräcklig, känslig och småsövande som väntat medan de mjuka ljudmattorna rullas ut. Inget nytt där alltså. De låtar som fungerar bäst är istället de som byggs kring en enkel melodi spelad på akustisk gitarr såsom mysiga Mary’s in India. Men som helhet är plattan alldeles för grötig och förutsägbar. Och faktiskt på tok för intetsägande. Skulle förvåna mig mycket om folk går man ur huse för Didos skull igen. Gary Andersson CARA DILLON ”Sweet Liberty” Rough Trade/Border Irländska med en röst av kristall. Och naturligtvis också då irländska ballader. Men inte bara. Det finns saker här som också är mer singer/songwriter och traditionella countryballader, och de blandar allt till en bra mix. Cara Dillon låter ibland som en hybrid av June Tabor och Maddy Prior, utan att riktigt bli Silly Sisters, och utan att lämna det irländska arvet. Men trots att skivan är rätt OK, är det till sist såsigheten som dominerar intrycken. Det blir lite för utspätt för att man ska engageras.Trots Caras röst bränner det aldrig till. Synd men sant. Magnus Sjöberg DIVERSE ARTISTER ”Black Summer Party IV” Polystar/Universal Denna tyska (!) samling innehåller på sina två skivor hur mycket bra hiphop och r’n’b som helst, både gammal och rykande färsk.
Groove 7 • 2003 / övriga recensioner / sida 3 Botanisera gärna bland Arrested Development, Snoop, Jay-Z, Cypress Hill, 2Pac – ja du fattar grejen. Köp om du inte har låtarna redan. Gary Andersson DIVERSE ARTISTER ”Country Got Soul” Casual/Playground Jag vet inte om Johnny Cash någonsin hann låna ett öra till den här samlingen innan han intog sin barytonplats i Sankte Pers gospelkör. Men på den tiden då raslära fortfarande ingick i läroplanen på sydstatsskolorna var det ingen ovanlighet att han körde låtar av såväl Little Richard som Ray Charles från scenen. Han skulle gillat det här. Country Got Soul är, som titeln antyder, en kollektion som rör sig i ett gränsland mellan Nashville och Memphis, på den tiden de båda städerna hade annan betydelse än bara rent historisk. Det är en varierad och fängslande samling, med allt från rätt förutsägbara val (Charlie Rich gör Hank Williams) och mer udda alternativ som Razzys I Hate Hate (But I Love Love). Extra roligt är att se hur gamla vita soulrävar som Dan Penn och Tony Joe White, vi pratar alltså om grundpelarna i blåögd soul, själva vågar sig ut ur skuggan av sina gamla stallartister och köra rariteter som If Love Was Money och Did Somebody Make a Fool Out of You. Inte illa för ett gäng vitingar. Kristofer Ahlström DIVERSE ARTISTER ”Electric Soul” PIAS/Playground Det börjar riktigt, riktigt segt. Men efter två sega spår mixas Y.B.U:s tolv år gamla Soul Magic in och den är sugande soul med elektroniska kläder. Men sen blir det trist igen. Alltför feg dansmusik som Jazzanova och Focus följer nämligen. Lite intressantare blir det ett kort tag med något tyngre och fläskigare saker, som Jersey Streets Burnin’ och Detroit Experiments Think Twice.I den sistnämnda har Carl Craig varit med och producerat, vilket märks på det sköna dansdrivet.Tyvärr blir det för mycket solande med gitarrer och blåsinstrument för att det ska funka. Som helhet är den här skivan en ganska trist mix av soul, funk, disco och elektronisk dansmusik. Mats Almegård DIVERSE ARTISTER ”Ennio Morricone Remixes vol 1” Compost/Border I november fyller Ennio Morricone 75 år. Det firas bland annat genom dokumentärfilmer i TV och genom att tyska nujazzbolaget Compost ger ut en samling remixer till den store kompositörens ära. Mest känd är han väl för musiken till Sergio Leones spaghettivästernfilmer, främst Den onde, den gode, den fule. Men Morricone har gjort mycket mer musik än den lilla lekfulla visslingen. Faktum är att han skrivit ett 400-tal! Fjorton av dessa remixas alltså här, men redan nu är uppföljaren på gång. Den kommer att bestå av 27 spår, så Compost satsar stort. Jag gillar verkligen denna idé. Att hylla Morricone genom att låta elektroniska artister remixa honom är på pappret mycket bra. Och inte bara på pappret. I vissa fall fungerar det i realiteten också. Som Håkan Lidbos Alla Serenità och Kabukis drum’n’bassiga Dal Mare. Men i många andra fall blir det som vanligt med Compost. Det låter så välproducerat och bra att udden tas ifrån musiken. Resultatet blir att mycket av den slicka bossan lider av akut syrebrist. Mats Almegård DIVERSE ARTISTER ”Hazy Dreams (Not Just) – A Jimi Hendrix Tribute” Pick Up/Playground Första frågan jag ställer mig är om det behövs fler skivor från och om den gudabenådade gitarristen Jimi Hendrix. Och svaret är nej, nej och åter nej. Det finns en ständigt ökande ström av samlingsskivor och hyllningsskivor. På Hazy Dreams är en brokig skara musiker samlade. Det finns medlemmar, och förre detta medlemmar, från band som Metallica, Alice In Chains, Marilyn Manson, Gun´s n´Roses, POD, Cypress Hill,Toto och även den galne funklegenden George Clinton finns med. Att förstå att resultatet är splittrat är inte svårt även om det finns sköna tolkningar. Men personligen sätter jag hellre på en skiva med originalartisten. Andreas Eriksson DIVERSE ARTISTER ”Kanzleramt 4” Kanzleramt/Border Samlingsserien fortsätter. Liksom tidigare drar etiketten Kanzleramt ihop ett knippe låtar som givits ut som tolvtummare under året, av artister som Johannes Heil och Alexander Kowalski, Diego och Damon Wild. Undantaget är holländaren Dave Ellesmere som bidrar med ett outgivet spår som påminner lite om vad Stefan Betke, alias Pole, brukar pyssla med. I övrigt är musiken på albumet, som för övrigt bara finns i 3 000 exemplar, en skön, monoton och dansant syntes av techno, dub och house. Robert Lagerström DIVERSE ARTISTER ”New Deutsch” Gigolo/Goldhead Tyska Gigolo fortsätter sin kamp för åttiotalets syntetiska musik. Nu genom att släppa en samling klassiker från den nya tyska vågen. Eller ”die neue deutsche Welle” som den hette där. New Deutsch heter den och är alltså inte tänkt som nostalgiprodukt för den tyska marknaden. Och det är bra att det inte är så. För det här är musik som förtjänar att uppmärksammas, även om det gått 20 år sedan den gjordes. Den här samlingen är såklart inget undantag från samlingsskivors oskrivna regel: det kan inte vara kul hela tiden. Det är det inte, men med 24 spår finns det mycket som är kul, intressant och bra. DAF, Der Plan, Keine Ahnung och Pyrolator är de mer namnkunniga akterna, men det finns annat intressant också. Exempelvis Weltklangs VEB Heimat som låter minimalistiskt oklanderliga och Grauzones syntpoplåt Eisbär. Så vitt jag vet den enda poplåt som skrivits ur en isbjörns perspektiv. Några saker känns rejält daterade, andra står sig bra fortfarande. De sistnämnda visar framåt och man kan höra ekon av exempelvis Mouse on Mars och nyare akter. Mats Almegård DIVERSE ARTISTER ”Nordic Lounge vol. 2” DNM Det är ganska exakt ett år sedan Nordic Lounge 1 gavs ut. Del två tar vid där ettan slutade. Även här handlar det om nu-jazzig loungemusik med mer eller mindre tydlig deep house-inriktning. Hird, Plej och Nuspirit Helsinki som bidrog med spår på ettan återfinns även här. Inte så mycket nytt alltså? Nej, om man vill utmana sig själv och sina musikaliska preferenser kanske man inte ska välja den här skivan. Det sticker inte ut så mycket om man säger så. Men därmed inte sagt att det är dåligt. Lite för tillrättalagt och välproducerat bara. Men gillar man polerad loungemusik och är intresserad av den omtalade Gonkyburgscenen är det här en bra introduktion. Förutom nyss nämnda Hird och Plej återfinns även Stateless, Gonky Business och Cloud på denna samling. Mats Almegård DIVERSE ARTISTER ”Osito Records Presents” Osito Records Osito Records är ett norskt skivbolag som satsar på att ge ut den typ av udda band som brukar dyka upp på Emmabodafestivalen, med undantag för Alpine Those Myriads! som faktiskt spelade på årets Arvikafestival. Osito Records Presents är en sampler med ett antal smakprov på kommande skivsläpp varav flertalet är väl värda att kolla upp. Bandet med det allra coolaste namnet, La Mascara Snake, bjuder på moderniserad dragspelstangokänsla á la Gotan Project fast inplacerad i ett popformat tillsammans med lagom halvmanisk sång. Cerratos musik pendlar schizofrent nog mellan ödesmättad syntrock med Placebo-sång och countrydoftande gitarrpop. De utflippade men fullkomligt geniala jazz-popexperimentalisterna Alpine Those Myriads! sjunger ena stunden att ”love is a fascist invention” för att i nästa låt bryta ut i galen Berthold Brecht-inspirerad cabaretsång. Bandet Daisy spinner vidare på cabaret-poptemat och sjunger om lila paraplyer på Mary Poppins-manér. Magic Pillows är inte helt olikt band som Mercury Rev och The Flaming Lips och låter den nakna sången sväva fram över atmosfäriska stråk- och pianomattor. Håll utkik efter de här namnen i skivhyllorna! Johanna Paulsson DIVERSE ARTISTER ”Rockin’ Memphis: 1960s-1970s Vol. 1” Lucky Seven/Playground Memphis är mest känt för den varierade musikscenen. Blues, rockabilly, rock’n’roll, soul och r’n’b. Men det som den här samlingen inriktar sig på är snarare den scen som växte sig stark i början av sextiotalet, band som influerades av Beatles och andra brittiska band. Men till skillnad från de band som låg på Stax och Sun Records hade de här ett hårdare sound och popådra. Det är Big Star, Warp Nine,Terry Manning och Cargoe. Av dessa är det endast Big Star och Cargoe som fått den uppmärksamhet de förtjänar, de flesta andra har förblivit bortglömda kultgrupper. Bolaget Lucky Seven har gjort en kulturgärning när de satt ihop denna imponerande samling och det är bara början på en lång rad utgivningar. Så vi har mycket att se fram emot! Jonas Elgemark DIVERSE ARTISTER ”Shantel – Bucovina Club” Essay/Universal Finstämt och svängigt. Genuint och modernt. Det blir blandat men ändå enhetligt när den tyske diskjockeyn och klubbarrangören Shantel, alias Stefan Hantel, sätter ihop ett album med folkmusik. En platta där dub och moderna rytmer finstämt får samsas med uråldriga tongångar. Bland favoriterna hittas rumänska Taraf de Haidouks, brittiske The Rootsman och Shantel själv. Robert Lagerström DIVERSE ARTISTER ”Trojan 35 th Anniversary Box Set” Trojan/Border Ibland har det blivit lite krystat. I sin iver att ge ut plattor med jamaicansk musik har den brittiska etiketten kommit med några ganska otippade ämnen i serien av färgglada papplådor där 50 låtar på tre skivor täcker in ett tema. Nödvändigheter som ska, rocksteady och dub har fått sällskap av mer udda ämnen som carnival, jamaicansk calypso och reggae med snusktexter. Men att släppa en box lagom till 35-årsjubileu-
Page 1 and 2: Nummer 7 • 2003 Sveriges största
Page 3 and 4: www.ahlens.com Pantera Greatest Hit
Page 5 and 6: Meine kleine deutsche text: Evalisa
Page 7 and 8: Iris text: Andreas Eriksson bild: T
Page 10 and 11: ✁ JUKEBOX OKTOBER THE CHEMICAL BR
Page 12 and 13: Broder Daniel text: Therese Bohman
Page 14 and 15: Peaches text: Johanna Paulsson bild
Page 16 and 17: Whyte Seeds text: Daniel Axelsson b
Page 19 and 20: - Det räcker inte med känna igen
Page 21 and 22: I huvudet på John Malkovich och Ve
Page 23 and 24: www.groove.se 23
Page 25 and 26: A PERFECT CIRCLE ”Thirteenth Step
Page 27 and 28: Upp till 26 Mbps 398:-/mån Kolla i
Page 29 and 30: höstaktuellt från goldhead Variou
Page 31: TRAVIS ”12 Memories” Independie
Page 36 and 37: Groove 7 • 2003 / övriga recensi

groove#7 s01 (kopia)

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?