groove#7 s01 (kopia)

Whyte Seeds
text: Daniel Axelsson
bild: Therese Karlsson
axel robach och Olle Hagberg, sångare
respektive keyboardist i Whyte Seeds, står
ensamma på Teaterladans scen i Huskvarna
Folkets Park. De har precis avslutat en
hypnotiserande version av lugna Came
Down Hard. Whyte Seeds har äntligen
lyckats engagera den ganska sömniga festivalpubliken,
och resten av bandet ansluter
sig för att skaka om smålänningarna med
ytterligare ett par låtar. Det är bara ett
problem. De hästsvansprydda scenarbetarna
måste ha trott att Göteborgsrockarna
var inne på sista låten och burit av trummorna,
och eftersom tidsschemat är pressat
finns det inte tid till att ställa tillbaka dem.
Olle vänder sig om och bara gapar. Det
blir inga fler låtar. Whyte Seeds tvingas
avbryta konserten.
Efteråt råder förvirring och ilska. Olle
springer omkring och skäller ut festivalpersonalen
efter noter.
– Det är ju helt sinnessjukt! Ska ni ha
några fler festivaler så får ni ju fan fixa
folk som åtminstone har sysslat med
musik tidigare!
En liten stund senare kan han skratta
åt den avbrutna konserten.
– Det var mitt livs värsta för tidiga utlösning,
säger han. Innan vi hann spela vår hitlåt,
så bar dom av grejerna för oss!
Det är tidig kväll lördagen den 30:e
augusti och Whyte Seeds har precis gjort
det första av kvällens två inbokade framträdanden.
Direkt efter den avbrutna spelningen
på Hovstocksfestivalen i Huskvarna
ska bandet jäkta iväg till Växjö för ännu
en konsert. ”It’s a long way to the top if
you wanna rock’n’roll”, som Olle uttrycker
det.
tidigare denna sensommardag tar ett
lite slitet Whyte Seeds paus vid Jönköpings
centralstation. De kommer direkt
från den stora Terremoto-festivalen i
Tyskland och har ӌkt bil konstant sedan i
torsdags”. Till Deutschland und zurück.
Göteborgarna packar åter in sig i den
överfulla minibussen och kör den korta
vägen till Huskvarna Folkets Park. Från
skamvrån, den trånga sittplatsen längst
bak jämte all utrustning, hörs basisten
Hank Lindén ropa ”höj, höj!”, och ZZ
Top dunkar allt högre i ljudanläggningen.
Framme vid grindarna blir sällskapet
stoppat av vakten. Innan de får köra in på
området måste det klargöras vilka de är.
– Fan, hälften av tiden vet jag ju inte ens
vem jag själv är, hörs det från skamvrån.
16 Groove 7 • 2003
Slow Motions! Ex
För tidig utlösning och dubbelarbete. En exploderande
lastbil och Judas Priest på högsta volym. Groove följde
med heta Göteborgsbandet Whyte Seeds på en resa
längs småländska landsvägar. Håll i hatten!
Väl insläppta och utsläppta stöter
rockgänget på kompisen José Gonzalez
som snart själv ska kliva upp på Teaterladans
scen. Klockan är bara fem, men allas
nya singer/songwriter-favorit spelar inför
en ganska stor och andäktig publik.
– José kan knäcka vem som helst, menar
Hank efteråt och mycket mer behöver väl
inte sägas.
Whyte Seeds basspelare står på en sluttande
asfaltsplan utanför den gula träbyggnaden.
Som alltid iförd en gigantisk
cowboyhatt, boots, jeans och skjorta gräver
han i sin väska efter prylar som han
fått med sig från Tysklandstrippen. En
tvättbiljett från ett Smirnoff-sponsrat tvätteri,
en musmatta med Turbonegro på och
ett VIP-kort från restaurangen Church of
White Trash.
– Det är lite som ett fotoalbum fast med
små prylar, funderar han och ler lite osäkert.
Man tänker tillbaka på allt man gjort
och alla man träffat. Att man tagit del av
människors liv. När man är mitt uppe i
turnerandet tänker man mest på när nästa
duschtillfälle ges, när man ska få nästa
mål mat eller hur giget gick. Det är när
man kommer hem som man får dom här
djupare tankarna.
– Man kanske inte blir smartare för var
dag som går av en turné, fyller Olle i. Man
blir däremot väldigt bra på att spela Snake
på sin mobiltelefon. Men om ett år eller så
kanske man ändå fått någon slags djupare
insikt om sig själv. Även om många hjärnceller
försvunnit på vägen så kanske dom
som finns kvar har blivit klokare.
olle skyndar in backstage på Teaterladan.
Whyte Seeds huvudsaklige låtskrivare
fungerar också som en slags spindel i
nätet. Tar kommandot över soundcheck.
Bjuder på öl. Social och intresserad. Ofta
med ett leende under det spretiga håret.
Bakom scenen är det ett virrvarr av
gamla träplankor, slitna teateraffischer
och modern musikutrustning. En lada
som med sina träbjälkar och loft rymt
skådespelare istället för kossor. En trappa
ner står bortbrutna stolsrader med gröna
dynor. Som minnen från en svunnen tid
innan digital-tv och datorspel stod för
folks underhållning.
Whyte Seeds fortsätter sina förberedelser.
Hårspray, ombyte och jogging på stället.
Trumslagare Nico Janco, det senaste tillskottet
i sättningen, byter truckerkepsen
mot ett vitt pannband, den tighta skinnjackan
mot en tennisskjorta och förvandlas
till ett rockens svar på den hårdservande
kroaten Goran Ivanisevic. Introt börjar
ljuda i högtalarna och Whyte Seeds äntrar
scenen för att göra en spelning de sent
kommer att glömma.
vid det här laget har Whyte Seeds släppt
CD-EP:n Slow Motions samt låten Lost
My Love på en splitsingel med The (International)
Noise Conspiracy. Det är allt.
Ändå har bandet varit över på en USAvända
och under sommaren fått plats på
megastora tyska festivaler som Rock Am
Ring och Rock Im Park. Den ekvationen
tyder på att berörda skiv- och bokningsbolag
tror på Whyte Seeds. Och att gruppen
tror på sig själva.
– Alla vet att vi har en sån jävla potential
och talang och att vi kan gå hur långt som
helst, säger Hank och fortsätter i nästa
andetag: Bra självförtroende får man
genom att kunna sina låtar och tro på sina
låtar. Att veta att man klarar att spela mellan
Sum 41 och Suede liksom. Även om ingen
har hört oss innan.
Den saken kommer det att bli ändring
på. Snart släpps debutalbumet Memories
of Enemies (döpt efter den första låten som
Olle någonsin skrev). Tio låtar tidlös rock
med drag av allt från Kinks och Velvet
Underground till Sex Pistols och AC/DC.
Efter att ha testat lite olika producenter
föll valet till slut på Mattias Glavå.
– Vi börjar väl slita ut producenter i
Göteborg, säger Olle och tittar leende ner
i golvet. Vi har jobbat med Björn Olsson,
Johan Forsman, Kalle Gustafsson, Dieter
Schöön och så Mattias Glavå så klart. Vi
är väl ett hopplöst fall helt enkelt. Till
exempel Kalle brukar bara skratta när vi
förs på tal.
Med bara tio låtar på albumet har
Whyte Seeds en hel del material på lager.
– När vi startade bandet, för kanske två
och ett halvt år sedan, hade jag aldrig skrivit
egna låtar förut fastän jag spelat i massa
olika band, berättar Olle. Så då började
jag göra fruktansvärt mycket låtar. Jag har
flera pappkassar fulla med texter uppe på
min vind. Då hade jag som mål att skriva
en låt om dagen. Helt färdig med text och
allt. Det blev fruktansvärt många dåliga
låtar, men så tänkte jag att om det ändå
blir en bra låt i månaden, alltså en av 30,
så har man åtminstone gjort tolv grymma
låtar på ett år.