Whyte Seeds text: Daniel Axelsson bild: Therese Karlsson axel robach och Olle Hagberg, sångare respektive keyboardist i Whyte Seeds, står ensamma på Teaterladans scen i Huskvarna Folkets Park. De har precis avslutat en hypnotiserande version av lugna Came Down Hard. Whyte Seeds har äntligen lyckats engagera den ganska sömniga festivalpubliken, och resten av bandet ansluter sig för att skaka om smålänningarna med ytterligare ett par låtar. Det är bara ett problem. De hästsvansprydda scenarbetarna måste ha trott att Göteborgsrockarna var inne på sista låten och burit av trummorna, och eftersom tidsschemat är pressat finns det inte tid till att ställa tillbaka dem. Olle vänder sig om och bara gapar. Det blir inga fler låtar. Whyte Seeds tvingas avbryta konserten. Efteråt råder förvirring och ilska. Olle springer omkring och skäller ut festivalpersonalen efter noter. – Det är ju helt sinnessjukt! Ska ni ha några fler festivaler så får ni ju fan fixa folk som åtminstone har sysslat med musik tidigare! En liten stund senare kan han skratta åt den avbrutna konserten. – Det var mitt livs värsta för tidiga utlösning, säger han. Innan vi hann spela vår hitlåt, så bar dom av grejerna för oss! Det är tidig kväll lördagen den 30:e augusti och Whyte Seeds har precis gjort det första av kvällens två inbokade framträdanden. Direkt efter den avbrutna spelningen på Hovstocksfestivalen i Huskvarna ska bandet jäkta iväg till Växjö för ännu en konsert. ”It’s a long way to the top if you wanna rock’n’roll”, som Olle uttrycker det. tidigare denna sensommardag tar ett lite slitet Whyte Seeds paus vid Jönköpings centralstation. De kommer direkt från den stora Terremoto-festivalen i Tyskland och har ”åkt bil konstant sedan i torsdags”. Till Deutschland und zurück. Göteborgarna packar åter in sig i den överfulla minibussen och kör den korta vägen till Huskvarna Folkets Park. Från skamvrån, den trånga sittplatsen längst bak jämte all utrustning, hörs basisten Hank Lindén ropa ”höj, höj!”, och ZZ Top dunkar allt högre i ljudanläggningen. Framme vid grindarna blir sällskapet stoppat av vakten. Innan de får köra in på området måste det klargöras vilka de är. – Fan, hälften av tiden vet jag ju inte ens vem jag själv är, hörs det från skamvrån. 16 Groove 7 • 2003 Slow Motions! Ex För tidig utlösning och dubbelarbete. En exploderande lastbil och Judas Priest på högsta volym. Groove följde med heta Göteborgsbandet Whyte Seeds på en resa längs småländska landsvägar. Håll i hatten! Väl insläppta och utsläppta stöter rockgänget på kompisen José Gonzalez som snart själv ska kliva upp på Teaterladans scen. Klockan är bara fem, men allas nya singer/songwriter-favorit spelar inför en ganska stor och andäktig publik. – José kan knäcka vem som helst, menar Hank efteråt och mycket mer behöver väl inte sägas. Whyte Seeds basspelare står på en sluttande asfaltsplan utanför den gula träbyggnaden. Som alltid iförd en gigantisk cowboyhatt, boots, jeans och skjorta gräver han i sin väska efter prylar som han fått med sig från Tysklandstrippen. En tvättbiljett från ett Smirnoff-sponsrat tvätteri, en musmatta med Turbonegro på och ett VIP-kort från restaurangen Church of White Trash. – Det är lite som ett fotoalbum fast med små prylar, funderar han och ler lite osäkert. Man tänker tillbaka på allt man gjort och alla man träffat. Att man tagit del av människors liv. När man är mitt uppe i turnerandet tänker man mest på när nästa duschtillfälle ges, när man ska få nästa mål mat eller hur giget gick. Det är när man kommer hem som man får dom här djupare tankarna. – Man kanske inte blir smartare för var dag som går av en turné, fyller Olle i. Man blir däremot väldigt bra på att spela Snake på sin mobiltelefon. Men om ett år eller så kanske man ändå fått någon slags djupare insikt om sig själv. Även om många hjärnceller försvunnit på vägen så kanske dom som finns kvar har blivit klokare. olle skyndar in backstage på Teaterladan. Whyte Seeds huvudsaklige låtskrivare fungerar också som en slags spindel i nätet. Tar kommandot över soundcheck. Bjuder på öl. Social och intresserad. Ofta med ett leende under det spretiga håret. Bakom scenen är det ett virrvarr av gamla träplankor, slitna teateraffischer och modern musikutrustning. En lada som med sina träbjälkar och loft rymt skådespelare istället för kossor. En trappa ner står bortbrutna stolsrader med gröna dynor. Som minnen från en svunnen tid innan digital-tv och datorspel stod för folks underhållning. Whyte Seeds fortsätter sina förberedelser. Hårspray, ombyte och jogging på stället. Trumslagare Nico Janco, det senaste tillskottet i sättningen, byter truckerkepsen mot ett vitt pannband, den tighta skinnjackan mot en tennisskjorta och förvandlas till ett rockens svar på den hårdservande kroaten Goran Ivanisevic. Introt börjar ljuda i högtalarna och Whyte Seeds äntrar scenen för att göra en spelning de sent kommer att glömma. vid det här laget har Whyte Seeds släppt CD-EP:n Slow Motions samt låten Lost My Love på en splitsingel med The (International) Noise Conspiracy. Det är allt. Ändå har bandet varit över på en USAvända och under sommaren fått plats på megastora tyska festivaler som Rock Am Ring och Rock Im Park. Den ekvationen tyder på att berörda skiv- och bokningsbolag tror på Whyte Seeds. Och att gruppen tror på sig själva. – Alla vet att vi har en sån jävla potential och talang och att vi kan gå hur långt som helst, säger Hank och fortsätter i nästa andetag: Bra självförtroende får man genom att kunna sina låtar och tro på sina låtar. Att veta att man klarar att spela mellan Sum 41 och Suede liksom. Även om ingen har hört oss innan. Den saken kommer det att bli ändring på. Snart släpps debutalbumet Memories of Enemies (döpt efter den första låten som Olle någonsin skrev). Tio låtar tidlös rock med drag av allt från Kinks och Velvet Underground till Sex Pistols och AC/DC. Efter att ha testat lite olika producenter föll valet till slut på Mattias Glavå. – Vi börjar väl slita ut producenter i Göteborg, säger Olle och tittar leende ner i golvet. Vi har jobbat med Björn Olsson, Johan Forsman, Kalle Gustafsson, Dieter Schöön och så Mattias Glavå så klart. Vi är väl ett hopplöst fall helt enkelt. Till exempel Kalle brukar bara skratta när vi förs på tal. Med bara tio låtar på albumet har Whyte Seeds en hel del material på lager. – När vi startade bandet, för kanske två och ett halvt år sedan, hade jag aldrig skrivit egna låtar förut fastän jag spelat i massa olika band, berättar Olle. Så då började jag göra fruktansvärt mycket låtar. Jag har flera pappkassar fulla med texter uppe på min vind. Då hade jag som mål att skriva en låt om dagen. Helt färdig med text och allt. Det blev fruktansvärt många dåliga låtar, men så tänkte jag att om det ändå blir en bra låt i månaden, alltså en av 30, så har man åtminstone gjort tolv grymma låtar på ett år.
plosions! Life is a gas! www.groove.se 17