SK sep | okt | nov 2011 - Sydkusten

INGELA BRANDBERG
Samlevnaden mellan svenskar
och spanjorer verklig smaksak
När jag flyttade till Spanien för
exakt 30 år sedan noterade jag
genast spanjorernas och svenskarnas
väsensskilda relation till
socker. Konsumtionen per capita i Spanien
låg på den tiden i botten av den europeiska
statistiken medan det nordiska
sötsuget fick Sverige att toppa listan.
Våra två små döttrar, som hade bott i
Kanada, Brasilien och Tyskland, visste
precis vad ett barnkalas skulle bestå
av: kakor, bullar, tårtor, godis och saft.
Socker, socker, socker.
Första födelsedagsfesten i Madrid bjöd
emellertid på överraskningar. Inte en
godispåse så lång ögat nådde. Däremot
kastade sig de små spanska vännerna
över chips, oliver, tortilla och sandwichar.
Sockret i coca-colan fick räcka. På den
tiden firade spanjorerna mer sina santos
(helgon-/namnsdagar) än födelsedagar,
så det där med tårtor och ljus var inte
heller så aktuellt.
Smågodis var okänt. I La Moraleja
utanför Madrid, där vi bodde, stillade
de internationella barnen sitt beroende
av segt, surt och sött snask i en bar för
amerikanska soldater, som sålde godis
Made in USA. Även desserter var ett eftersatt
kapitel; färsk frukt avslutade för
det mesta måltiden.
Socker förekom huvudsakligen i två sammanhang.
Dels vid frukosten med dess
mariekex och croissanter, dels vid la
merienda, mellanmålet, efter skolan då
barnen strömmade till bagerierna och
köpte en donut eller palmera, chokladöverdragen
eller med socker på. Just den
stadiga frukost och det rejäla mellanmål,
som svenska föräldrar bekymrade sig
så om, tog spanjorerna ganska lätt på
medan barnen i Sverige proppade sig
fulla med allehanda slisk i andra sammanhang.
Tre årtionden senare. Vad har då hänt?
Jo, eleverna i mina döttrars skola, dit
jag på 80-talet var inbjuden för att visa
hur en bra frukost skulle se ut, serverar
idag säkert sina egna barn både yoghurt
och müsli och ger dem troligen
färre sötsaker efter skolan. Samtidigt
säljs färdigförpackat snask i varenda supermercado
och på sistone har butiker
med smågodis dykt upp som svampar
ur marken. En hel del härstammar från
Sverige.
Svenska godiskulturen
har gjort
succé i Madrid, med tre
olika butiker.
IKEA:s intåg i Spanien för femton år sedan
ska inte underskattas. Den spanjor
som då inte visste hur man sätter sprätt
på sitt sockerberoende fick god hjälp
på traven. Möbeljättens Tienda Sueca
förvandlades snart till en kak- tårt- och
karamellbod med inslag av lax och kaviar.
Och med IKEA:s kanelbullar och
prinsesstårta i ryggen kom slutligen
Caroline Svensson i Madrid på den ge-
Ingela Brandberg bor sedan 1981 i Madrid, där hon
är verksam som journalist och utgivare av diverse
publikationer, bland annat boken ”En doft av Spanien”
om det traditionella spanska köket och landets viner.
nialiska idén. För ett par år sedan öppnade
hon på bästa adress den första
helsvenska smågodisbutiken Oomuombo
och fler har det blivit. Hon marknadsför
sina produkter som naturliga och hälsosamma
och fokuserar till stor del på en
vuxen kundkrets.
Konkurrensen har inte låtit vänta på
sig. I den spanska huvudstaden finns
idag minst två andra företag – Pröva-lo
och Sött&Salt – som lanserar svensktillverkat
smågodis inom en sektor,
som har lyckats expandera mitt i det
ekonomiska kriseländet. Enligt uppgift
konsumerar spanjoren numera 2,5 kilo
sötsaker per år och ofta i blå-gula förpackningar.
Parallellt har något annat hänt i norr.
Den svenska sockerkonsumtionen har
i stort sett legat på samma nivå sedan
1960-talet medan utbudet av oliver,
vitlök och tortilla som bekant har
mångdubblats. Och även om svenska
barnkalas ännu förknippas med sockerprodukter
och olivkonsumenterna
hittas i föräldragenerationen, så har
de båda länderna alltmer anammat
varandras snack-trender. Så under de
tre årtionden som jag har observerat
mellanmålsvanorna i Madrid har cirkeln
faktiskt slutit sig lite grand.
Beställ boken direkt från
författaren på:
ingela@ib-network.es
eller mobil:
+34 629 132 076.
Pris: 18 euro (180 SEK) +
portokostnad.
sep | okt | nov 2011 25