SK sep | okt | nov 2011 - Sydkusten

”Málaga är en stad med smala trottoarer, stora paraplyer
och envisa spanjorskor som vägrar flytta på
sig. Bland stenbumlingarna längs havet bor mängder
med katter. När det regnar, öppnar sig himlen och
gatubrunnarna sprutar kaskader av vatten som forsar
likt vattenfall nedför stadens kullar. Vi skriker ”caca”
och hoppar slalom mellan hundbajset på strandpromenaden.”
Raderna är ett utdrag från min dagbok i slutet av
november 2003. Då hade jag tillbringat två månader
som spanskstuderande i det som så småningom
skulle bli mitt hem. I ett Málaga som hade en gågata,
Calle Larios, men där resten av gamla stan var full
med trafik. På posten köade folk med en cigarett i
mungipan. Calle Carretería kantades av fallfärdiga
ruckel och prostituerade damer. Kanske såg man
en cyklist i veckan. När jag avslutade min studietid
i Málaga tog jag nattåget för att tillbringa de sista
dagarna i Barcelona. Det tog 13 timmar.
Det har hänt en del sedan dess.
Och det händer varje dag. Málaga är för mig en
kontrasternas stad, en oslipad juvel som liksom
en tonåring utvecklas ryckigt och okontrollerat,
men kontinuerligt. Oändligt vacker med bergen,
det glittrande havet och kustens förmodligen färgstarkaste
solnedgångar. Knepigt ful i de många
ytterkvarteren där betongen fått ta över och varje
invånare får nöja sig med sex kvadratmeter grönt,
trots Världshälsoorganisationens rekommendation
på minst tio.
Mina snart åtta år i Málaga har varit som ett stormigt
kärleksförhållande; vild passion blandad med
frustration över imperfektioner och skavanker. Men
när utomstående klagar blir jag förbannad. Oftast
går dock Málaga rakt in i hjärtat på besökarna. De
som varit här vet. Men det är inte lätt att förklara för
dem som inte varit det, för det är inte det som syns
som trollbinder. Magin finns i luften, folket, känslan,
stämningen, ljuset.
När jag ber mina vänner beskriva sitt Málaga får jag
adjektiv som glad, öppen, framåtsträvande, levande,
överraskande. Det sista för att man kan få ett gam-
malt 1700-tals palats att återuppstå i all sin prakt
men tar 15 år på sig att bygga om hamnen. Som
för övrigt äntligen börjar ta form och tillsammans
med höghastighetståget, nya flygplatsterminalen,
upprustningen av gamla stan och tunnelbanan är en
av de viktigaste förändringarna i Málaga.
Málaga blir inte Europas kulturhuvudstad 2016.
Ingen jag känner är varken förvånad eller upprörd.
Men resan som påbörjades och fick ett gemensamt
paraply har hjälpt till att sätta fokus på kulturen som
egen attraktionskraft. Det senaste i raden av projekt
är idén att förvandla kvarteren mellan hamnen och
Alameda Principal, där för övrigt svenska konsulatet
ligger, till Málagas eget Soho. En konstmarknad har
redan fötts på torget utanför CAC (se ”Mercadillo
Soho en el CAC” på Facebook). Det är en uppföljare
till den mycket populära marknaden vid Baños del
Carmen i Pedregalejo, som kom av sig på grund av
meningsskiljaktigheter mellan krögaren och kommunen.
Förhoppningsvis är den tillbaka till hösten.
Málagas Soho kan dessutom komma att få en svensk
touch. Peter Claesson, initiativtagare till projektet
”Arte para todos” i Sevilla där kända konstnärer dekorerade
ett fult industriområde, samtalar just nu med
kommunen för att upprepa succén i Málaga. Peter
med sitt eventföretag Indigo Incoming vill dessutom
måla Málagas tunnelbana.
Sedan några år bor jag i
stadsdelen Pedregalejo.
Varje gång jag åker in till
stan har nya barer, butiker
och restauranger
öppnat. Rökförbudet har
förmodligen bidragit till
att nästan alla flyttat ut
på gatan. Att en stad
med 30 procent arbetslöshet
fullkomligt sjuder
av liv och livsglädje, nya
satsningar och barer dignande
av Málagabor, är
motsägelsefullt. Men
det har jag ju redan
konstaterat. Kom hit
och hälsa på!
Málagas oemotståndliga kontraster
CARIN OSVALDSSON
32 sep | okt | nov 2011
Carin Osvaldsson är journalist, författare och spökskrivare.
Hon bor i Málaga sedan 2004 och skriver bland
annat om lyckan: www.carinosvaldsson.se Foto: Lena Heubusch